Nu är det bara två veckor kvar till höstlovet. Om jag längtar? Svar: jaa! Jag och mamma ska ju till Gdansk. Man har ju hört om Gdynia - Sopot - Gdansk som ligger nära varandra. Jag är ju halvpolsk men har aldrig varit i någon av dessa tre städer. Jag har varit i Szczecin (mitt andra hem), Kraków (älskade!) och Warszawa (häftigt men inte favoritstaden). Nu kommer jag kunna checka av ytterlogare tre polska städer. 

 

Vi kommer att bo i Gdansk men åka på en dagstur till Sopot och Gdynia tänker jag mig.

Nej ingen alls men jag klarar mig fint. 

Jag bara jobbar och jobbar, jag känner mig helt slut just nu. Jag orkar inte göra något efter jobbet, jag orkar inte göra något på helgerna. Jag vill mest bara sova hela tiden. Jag hatar den känslan så mycket, känslan av total orkeslöshet. Jag orkar på jobbet men när jag kommer hem är all energi slut. För några veckor sedan fikade jag med en kompis, gick på bio och på afterwork mitt i veckan. Det tog flera veckor att återhämta mig från de aktiviteterna mitt i veckan, så mycket energi tog det. Himla tråkigt då hela livet inte går ut på att jobba men så är det just nu. Från och med nästa vecka är det tre jobbveckor kvar till höstlovet. Det ska bli så oerhört skönt. Bara det att kunna sova ut. Att göra saker jag tycker är roliga. Jag och mamma ska till Polen och jag ser fram emot det otroligt mycket 💗 

Det är mycket på jobbet nu. Jag har många elever och ämnen som kräver mycket rättning. På det är det dags att börja planera nationella prov och så har jag en lärarstudent under 6 veckors tid. Det tar upp all min planeringstid och jag är helt slut. Hon är duktig och så men det tar extremt mycket kraft. Kraft som jag inte ens har från början. Därpå suger hälsan just nu. Kristianstads sjukhus vill jag ska anmäla röntgenmottagningen i Hässleholm, allt är kaos. Jag har inte ens haft ork att skriva ihop anmälan, det måste bli i helgen för det är viktigt. Min hals är totalt förstörd efter biopsin nämligen. 

Jag försöker ut och gå mycket efter jobbet. Målet är 70 000 steg i veckan och det har faktiskt gått en del veckor. Om inte så brukar jag i alla fall landa på runt 60k steg. 

Jag har shoppat en massa på sistone, helt besatt av h&m alltså… Jag ska visa er! Idag jobbade jag hela dagen och det gör jag även imorgon, därför behöver jag sova alldeles strax. 

Nu går vi snart in i vecka 40. Det innebär fyra veckors jobb kvar innan höstlov! Det ska bli så otroligt skönt. Planerna inför höstlovet är fortfarande lite oklara men förhoppningen är att jag och mamma ska åka till Gdansk ett par dagar. Jag har aldrig varit där men velat åka dit under en lång tid. Då tänkte vi även åka över till Sopot och Gdynia. Min förhoppning är sedan att jag ska åka upp och hälsa på killen jag träffar, han som flyttat flera hundra kilometer ifrån mig. Jag saknar honom otroligt mycket. Det hade varit så kul att spendera hela helgen med honom där men vi får se hur det blir med den saken. Jag saknar hans kramar och värme 💗

Jobb hela dagen lång men det har gått bra i helgen. Har jobbat med härliga kollegor och jag hade faktiskt inte kunnat tänka mig ett bättre extrajobb, det passar mig perfekt. 

Hallå hallå säger tjejen med största oturen i världen när det kommer till killar, på riktigt. Killen som jag träffar och tycker om extremt mycket ska flytta och det redan om några dagar. Flera hundra kilometer bort från mig. Mitt hjärta blöder. Vad är oddsen, seriöst? När han sa det igår blev jag helt tom. Liksom på riktigt? Han hade tidigare berättat att det finns en risk för det men det var inget jag tänkte på så direkt. Jag var så glad att äntligen ha träffat en kille som bor 25 min från mig med tåg och som jag faktiskt kan träffa ofta. Nu känns allt skit. Jag har varit så ledsen både igår och idag. Vi har ju bara träffats två gånger men jag känner så starkt för honom. Jag saknar honom varje sekund jag inte är med honom. Jag vill bara krama honom och ligga i hans famn.

 

Vi ska i alla fall träffas imorgon och jag längtar ihjäl mig. Jag känner typ inte alls nervositet utan längtan istället. Det är en fin känsla. Vi kommer nog inte kunna ses så länge för han har mycket att göra men han skrev att vi måste ses innan han åker och då smälte mitt hjärta. Han skrev även att han kommer till mig i slutet av månaden och då smälte mitt hjärta ännu mer. Han vill alltså åka flera hundra kilometer för att träffa mig. Fina, fina. Vad jag ser fram emot morgondagen. 🥺❤️

Det blev mycket godaste i detta inlägg men det är ett bra sammanfattande ord när det gäller Steakhouse. 

Jag har spenderat min morgon mer att kolla på Therése Lindgren - Slippa bli mamma

Hon satte ord på exakt alla mina tankar. Det är som om hon och jag tänker precis likadant. Vi vill inte skaffa barn. Vill inte ge upp vår frihet och det är helt okej. Jag med många andra som väljer bort barn är trötta på att höra "Du kommer vilja ha barn med killen som du blir kär i på riktigt", "Du kommer ångra dig", "Livet börjar när man skaffar barn". Det är ju trevligt för dem som känner så men jag gör det inte. Det är normen att skaffa barn, men det är inget för mig. Jag hade nog varit en bra mamma, det tror jag men jag vill inte bli mamma. Jag är ganska säker på att jag hade ångrat mitt moderskap och det är ju fruktansvärt. En annan kommentar som ofta förekommer är "Det är egoistiskt inte att inte skaffa barn". Ursäkta men kan någon förklara på vilket sätt det är egoistiskt? Det är väl mer egoistiskt att sätta ett barn till världen som man inte vill ha? Det är väl egoistiskt om något. Ska jag föda barn för att göra andra glada?  

Det är inte så att jag ogillar barn men när jag håller i en bebis tänker jag, söt men nu kan du ta den ifrån mig. Jag älskar mitt brorsbarn extremt mycket, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom men jag uppskattar min frihet enormt mycket när jag har lämnat tillbaka honom till hans föräldrar. Jag har valt att bli en bra faster men valt bort att bli en bra mamma. 

I denna dokumentär tar Therese upp ett par ord 

Ensamhet 

Sorg 

Utanförskap 

Det är ju precis dessa tre saker de flesta som väljer att vara barnfria är rädd för. Ensamhet, vem ska ta hand om mig? Ska jag dö ensam? Sorg, tänk om jag kommer ångra mig och känna en stark sorg över detta? Utanförskap, alla andra skaffar ju barn och jag kommer hamna utanför. Jag tänker på detta ofta, tänk så ångrar jag mig. Vad händer då? Dock landar jag ändå i att jag inte vill. 

Jag har flera gånger funderat på att börja med p-piller just för att slippa mensen som ställer till det så mycket för mig och orksakar mig så mycket smärta varje gång men det som får mig att avstå är att den regelbundna mensen varje månad är ett tecken på att jag inte är gravid. Jag behöver den bekräftelsen för tänk så hade jag upptäckt en graviditet för sent? Då hade mitt liv varit över. Jag har valt att stå ut med smärtan i utbyte mot lugnet att veta att jag inte är gravid. Hade jag idag upptäckt att jag vore gravid hade jag direkt bokat in en tid för abort, utan minsta lilla tvekan. Jag hade inte ens tvekat en sekund och det säger ganska mycket. Jag är faktiskt lite orolig just nu och ska göra ett test inom det närmaste, bara för att utesluta och känna mig safe. Om det hade visat sig att jag är gravid så hade det blivit abort snabbt som tusan. Därför gör det mig så förbannad att främst män i länder som förbjuder abort tycker sig ha rätten att bestämma över en kvinnas kropp. I Polen finns ju ett abortförbud och för mig är det helt fucked up. 

Jag brukar inte orka göra något efter jobbet för att kraften finns inte men denna veckan har jag ändå träffat Alice och fikat, varit på bio och varit på afterwork. 

I onsdags var jag på bio med mamma. Jag ville så gärna se After men fick ingen kompis till att följa med trots att vi hade bestämt det innan, supertråkigt. Då följde mamma med, räddaren. After brukar ju innehålla många sexscener och det är ju alltid stelt att kolla på med mamma men jag förvarnade henne haha. Dock fanns det knappt några sexscener alls i denna. Mamma älskade filmen och vem gör inte, de är bäst! Igår var jag på afterwork med jobbet. Vi spelade shuffle och åt. Jättegod mat och shuffle är ju så roligt. Jag vann 4 av 5 rundor. Detta är tredje gången jag spelar shuffle men det visar sig att jag är skitduktig på det?? Jag var grym redan första gången jag provade. Äkta talang för shuffle ;-) 

Nej, nu måste jag gå upp och åka till jobbet. Ha en fin fredag. 

Idag har jag jobbat hela dagen, roligt som vanligt. På kvällen kom killen jag träffar till mig. Vi gick ut och åt och sedan åkte vi hem till mig. Detta är troligtvis den sista gången vi ses innan han flyttar då han gör det redan på måndag. Mitt hjärta går i bitar. Jag var så nära på att börja gråta flera gånger idag. Jag vill för alltid ligga i hans varma famn och känna hans armar runt mig. Känna hans trygghet. Det är läskigt vilka känslor jag fått fått för honom såhär snabbt. Han gör mig trygg, lugn och pirrig. Han är den första jag vill berätta saker för och den jag vill ska må bra. När han mår dåligt mår jag dåligt. Han är så fin, helt otroligt. Om några veckor kommer han till mig, jag längtar redan. Jag vet inte alls vad detta kommer att leda till men jag är open minded och kommer ge detta en chans. På måndag kommer jag tänka på honom hela dagen, han lämnar allt det trygga bakom sig och jag vill finnas där för honom även fast det är på distans.

 

Ikväll blev det en skön kvällspromenad i solnedgången. Tog på mig min nya stickade tröja och musik i lurarna. Underbart! Jag ser verkligen fram emot hösten efter denna varma sommaren. 

 

Dagen på jobbet var bra. Tisdagar är intensiva för jag har väldigt många lektioner. Jag har dock bra klasser även i år så allt känns bra på jobbet. Det är alltid tufft att ha 7or för det tar ett tag att komma in i allt men det går bra. 

 

Jag känner mig fortfarande väldigt glad över den fina helgen. Det känns så bra med killen jag träffar, för bra. Jag vågar inte hoppas för mycket för de tidigare gångerna har det bara slutat med att jag blivit besviken och sårad så jag har svårt att öppna upp mig helt denna gången. Jag tror hela tiden att han kommer avboka varje gång vi ska ses för det är så de andra gjort. Jag har ställt in mig på att träffas men blivit besviken varje gång. Jag tror hela tiden att han kommer sluta skriva till mig efter att han åkt hem för det är så de andra gjort. Jag tror hela tiden att han kommer dra sig undan för det är så det hänt tidigare. Det är en jobbig känsla. Jag vill bara känna mig uppskattad och sedd för det är det minsta jag är värd. Detta är en extremt snäll kille men det finns tyvärr lite hinder på vägen, det är några saker som sätter käppar i hjulet och det är sådant vi inte kan påverka. Jag kände bara en sån fin trygghet i helgen. Att vakna upp bredvid honom var så fint. Att få en godmorgon puss och gå upp tillsammans. Att ligga i hans varma famn timme efter timme. Jag kan dock inte hjälpa känslan av att det känns tillfälligt, att det inte kommer fortsätta såhär och det är bara för att jag blivit sårad tidigare. Jag har inte känt mig uppskattad och sedd som jag borde. Jag har fått känslor för snabbt och sedan har allt tagit slut. Jag vill bygga vidare med denna kille för shit vad fin han är. Min soffa känns tom utan honom. Min säng känns tom utan honom. Min lägenhet känns tom utan honom. Han är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på innan jag går och lägger mig. Jag försöker intala mig att inte bli för engagerad men jag vet ju innerst inne att det redan är kört. Varje gång jag ser hans namn på skärmen tar mitt hjärta ett litet skutt. 

 

Vissa undrar säkert hur man vågar bjuda hem en kille till sig första gången man ses. Det har jag gjort med alla mina tre Tinder dejter och det har gått väldigt bra alla gånger. Jag gör en ordentlig bakgrundskoll innan så det har faktiskt känts tryggt. 

 

 

Vecka…jag vet inte riktigt men många veckor i alla fall! 

Imorgon har jag frisörtid inbokat och jag känner mest bara yeees! Jag är så trött på det blonda just nu. Eller inte på färgen men på att det är så trassligt och tovigt. Det är ett helvete efter varje tvätt och framför allt nu efter jag varit utomlands så många veckor. Att jag tappar sådär hälften av mitt hår varje gång jag tvättat det är en annan sak. Förstår inte?? Jag kan liksom dra av håret. Får panik. Undra om en klippning hjälper? 

Jag vet inte ens hur mycket jag ska klippa. Helst hade jag velat få bort det blonda helt men då blir det för kort. Jag tänker att hon får ta bit för bit imorgon så får jag se när det inte känns bra längre. 

I fredags kväll ringde läkare. Så fort jag hörde hennes röst fick jag en klump i magen, det var ju nu jag skulle få reda på om det är en ofarlig knuta eller tumör i halsen. Hon sa att svaren har kommit och att de tyvärr inte fick tillräckligt mycket vävnad för att kunna analysera det. Biopsin gav alltså inget resultat alls. Jag måste alltså göra om det. De måste sticka med nålar i min hals ännu en gång. Jag vill verkligen inte, jag får panik. Det är det mest obehagliga och äckliga jag gjort i hela mitt liv. När jag hade lagt på grät jag hysteriskt. Jag grät över att jag inte fått svar och behöver oroa mig en lång tid framöver, jag grät för att jag inte vågar göra biopsin igen och jag grät för att allt känns skit och hopplöst. Jag går ständigt runt med en klump i magen. Jag är så rädd. De kan inte göra om biopsin innan mitt enorma blåmärke (inre blödning) på halsen försvunnit. 

I måndags ringde jag vårdcentralen på morgonen och fick reda på att provsvaret hade kommit in och att en läkare skulle ringa mig. Läkaren ringde 9,5 timme senare och sa att de inte alls fått svar på biopsin utan bara ultraljudet och det visste jag ju redan visade knuta i halsen. Jag blev helt knäckt efter det samtalet. 

Jag är så jävla rädd.

Just nu försöker jag bara överleva fram tills jag får svaret. Jag vet dock inte om jag är redo att höra det. 

Vistelsen var fruktansvärd. När läkaren sa att hon måste sticka började jag gråta redan då. Jag var så nervös. När hon stack i halsen bara grät och grät jag. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag tänkte bara på cancer och kunde inte sluta gråta. Sedan stack hon en gång till med en större nål och det var det vidrigaste jag har gjort. Det gjorde så äckligt ont. Hon sa att vätskan ska skickas på labb och inom två veckor får jag reda på om det är en ofarlig knuta, tumör eller cancer. Jag vet inte hur jag ska klara vardagen de närmaste veckorna tills jag får svaret. Jag mår illa, jag har ont i magen, jag är så orolig. Jag vill bara gråta hela tiden. Jag är så satans, satans rädd att det är cancer. 

Wow vilken fin helg jag har haft. Som jag skrev i förra inlägget så träffade jag en kille från Badoo i fredags. Direkt när han hade åkt hem saknade jag honom och tur för mig kände han samma så vi bestämde ganska direkt att vi även skulle ses på lördagen. Han kom hit vid 19 igår och vi spenderade hela kvällen tillsammans. Han sov över här och åkte precis hem, runt 16. Vi har alltså spenderat största delen av helgen fre-sön tillsammans. Det har aldrig hänt mig tidigare. De andra två jag träffat är det hela tiden jag som nästan fått böna och be om att vi ska träffas igen. Så är det inte alls med den här killen. När jag träffat andra killar ska de direkt hålla på att leka svåra och helt plötsligt sluta svara när man skiljs åt. Han här var liksom "skriv till mig när du kommit hem så att jag vet" 🥺 

 

Jag var väldigt nervös i fredags men allt gick över förväntan. Jag är ju extremt trött på killar som endast vill ligga och 99% på Tinder och liknande appar är ju just sådana killar. När jag började snacka med han här var jag direkt tydlig med att jag inte är intresserad av att ligga vilket han accepterade. Det kändes så himla skönt. Vi har haft det jättemysigt och jag saknar redan hans varma famn. Finns det något mysigare än att inte göra något sexuellt utan att endast ligga och hålla om varandra? Mitt hjärta smälter varje gång. Igår gick vi och la oss runt 23.30 men vi snackade innan vi skulle sova. Efter ett tag kollar jag klockan och då är den 3.20! Sjukaste. Tiden bara gick så fort. 

 

Just nu är jag inne i en period där jag tappar sjukt mycket hår. Det är klart man alltid tappar hår efter tvätt men detta är en annan nivå. Jag kan verkligen dra av hår och det blir stora hårbollar varje gång jag duschat och borstar håret. Detta ger mig grov ångest och stress. Håret känns så tunt?? Jag vet inte om det är mina mediciner som gör detta men jag har ju tagit de under en längre tid. Dock är hårbortfall en biverkning både av migränsprutan och av sprutan för att stabilisera blodsockret så det är illa. När man färgar håret sväller det upp och stråna blir porösa. Det mörka blir ju inte det så det bidrar också säkert till känslan av att det är mycket mindre hår. Hur som helst så kvarstår faktum att jag tappar väldigt mycket hår nu. Det känns som om jag inte kommer ha något hår kvar snart. Usch jag känner mig så stressad över detta. Är det någon mer som tappar ovanligt mycket hår nu?

Det blev ingen Ed Sheeran konsert för min del 💔 Jag köpte biljetter samma dag som de släpptes och var så, så himla taggad. Det visade sig att det var precis dagen efter att både jag och mamma började jobba och det är en dag med en massa möten så det hade varit svårt att få ledigt. Även om vi hade fått så hade vi båda gått back cirka 2500 kr var, det är mycket. Jag var dock fortfarande taggad, tills jag såg hotellpriserna. 7000 (!!!) kr för EN natt. Det är de sjukaste priserna jag sett. De har höjt flera hundra procent bara för att Eds konsert var. Det blev orimligt mycket pengar och jag fick ta det tunga beslutet att inte åka denna gång. Ni kan ju tänka hur hjärtekrossare jag varit dessa två kvällar när en massa personer jag känner varit på plats på Ullevi. Det var ett väldigt tråkigt beslut att ta men just nu tillåter inte ekonomin det. Jag hoppas bara att han kör en ny turné inom de närmaste åren, då ska jag åka till Polen och se honom igen. Det blev mycket billigare sist än i Sverige. Kom tillbaka Ed!! 

8 augusti och den sista semesterdagen. Det känns…overkligt? Det var nyss den 23e juni, jag hade precis jobbat klart sista dagen på sommarskolan och 6 veckors semester väntade (mina kollegor har haft 8 veckor). En lång och härlig semester väntade framför mig. Var har dessa 6 veckor tagit vägen? Det är ett mysterium. Imorgon drar cirkusen igång igen och helt ärligt är jag inte mentalt redo för det än. Det som gör mig mest orolig är den sjuka tröttheten som jag känner varje gång jag jobbar, varje gång jag anstränger mig det minsta. 

Hur har sommaren varit då? Den har varit okej skulle jag säga! Jag har varit utomlands 4 veckor sammanlagt. Det var bra resor och jag har fina minnen från alla tre resorna. Dock är det ju inte så att alla ens problem försvinner bara för att man är utomlands och måendet blir toppen. Nej absolut inte. Jag har känt mig nere, deppig, extremt trött och ibland inte vetat var jag har mig själv. Jag trodde jag skulle känna mig utvilad efter semestern men det kan jag absolut inte påstå. Å andra sidan känner jag mig aldrig utvilad så det är inte så konstigt. 

Det jag vet är att jag kommer behöva göra stora förändringar i höst, på väldigt många olika plan. Jag ska sätta upp mål som jag verkligen ska försöka uppnå. Hösten är alltid en nystart 💗 

När börjar ni jobba? Eller ni har kanske redan börjat?