Imorgon är det dags för del 2 av min utredning på vuxenpsykiatrin. Jag har hela mitt liv vetat att det är något "fel" med mig. Att jag varit annorlunda och är annorlunda. Jag är dock lite ledsen att det tog så många år att inse att det faktiskt kunde vara en diagnos. Jag sökte för cirka 2,5 år sedan via vårdcentralen för autism först men sedan ringde jag tillbaka och sa att jag vill utredas för ADHD också. Vårdcentralen tappade bort min remiss och ett år senare ringde jag dit för att kolla vad tusan det är som händer och då visade det sig att remissen aldrig hade skickats iväg. Jag blev helt knäckt och förbannad. Innan jullovet träffade jag äntligen psykolog, 2,5 år senare. Då gjorde vi en autism intervju och hon kunde konstatera att jag inte kommer få en autism diagnos utan det är endast drag av autism. Som tex att jag är väldigt selektiv med maten, jag äter typ som en 5 åring. Att jag har svårt med vissa material och med kyla och jobbigt med ögonkontakt och lite sociala bitar. Imorgon är det dags för adhd intervju och den är jag taggad på! Hon sa förra gången att det högt troligt kommer bli en ADHD diagnos utifrån hela kartläggningen som gjorts och det hon hörde under autism intervjun men imorgon blir det djupdykning kring vilken typ det är. Är det ADHD eller kanske ADD? Hur blir det med medicinering? När kommer jag få prova medicin? Vilken medicin? Frågorna är många och svaren är få. Jag hoppas att få mer klarhet efter morgondagen. Vi får se om hon kan ställa diagnos då eller om vi behöver ses en gång till. 

Väldigt många av årets bilder består ju såklart av Kenzo. Liten blev till stor ❤️ jag orkade inte bära honom till mycket längre än såhär för redan då var han tung. En sån liten bebis när man kollar tillbaka. Det har dock varit en så fruktansvärt tufft år. Han är en väldigt krävande och jobbig hund. Jag har gråtit så galet många gånger. 

 

Så stolt över mig själv att jag vågade och kämpade mig igen det! 

Men jag ska börja från början, i nästa inlägg. Ville mest bara säga att jag lever. 

Jag har både åkt till Polen och kommit tillbaka, och hunnit bli sjuk. Två dagar efter midsommar åkte jag och mamma. Det var en toppenbra resa! 

Måste bara visa hur långt mitt hår blivit!! Glad tjej. 

Kvällsstopp på KFC innan resan mot Szczecin fortsatte. 

1,5 timme senare var vi på hotellet. Vi bor alltid på Radisson. Fint hotell och börjar kännas som hemma då vi de senaste tre åren bott just här varje gång. 7-8 nätter per vistelse. Fint hotell! Vi kom fram sent på kvällen så det var bara till att gå och lägga sig. Jag sov sjukt oroligt och dåligt denna natt. Jag saknade Kenzo och det kändes så konstigt att vara utan honom. Hela mitt liv det senaste halvåret har kretsat kring Kenzo och nu var jag bara… Carro igen? 

Idag var jag med om en av de värsta dagarna i mitt liv. Av oklar anledning så slutade min insulinpump fungera någongång i natt vid kl 01.30 så jag fick alltså inget insulin under natten. När jag vaknade vid 07 kände jag direkt att något är extremt fel. Jag mådde så otroligt illa. Tog blodsocker och det låg på över 25, typiskt tänkte jag. 10 minuter innan jag ska åka till jobbet känner jag att jag behöver kräkas och det är nu. Jag kräktes som en gris, det var helt sjukt. Kändes som att jag kräktes upp mina inälvor. Jag vilade en stund och tänkte gå till jobbet, men nej jag hann knappt in i badrummet innan jag ännu en gång kräkte ner hela handfatet. I samma veva började jag kräkas blod. Jag måste mäta ketonerna vilket jag gjorde, och de låg på 3,9. Det är extremt högt och rent av livshotande om man inte får vård. Här blev jag riktigt orolig och kände att jag måste ringa 112. De skickade en ambulans som hämtade mig inom 7 minuter och körde rakt till akuten. Det visade sig, som jag var rädd för, att jag hade ketonförgiftning. Ketonförgiftning innebär en syraförgiftning i blodet och är ett livsfarligt tillstånd som måste behandlas med dropp. 

 

Jag körd direkt från ambulansen in i ett rum på akuten där en läkare och tre sköterskor väntade på mig. Jag var lite orolig att ringa 112 då jag aldrig gjort det och tänkte att det "bara" är diabetes, tur det att jag ringde för annars hade det kunnat sluta med döden. Läkaren sa att det var bra att jag kom in så snabbt. Min puls låg på 155 och jag låg på britsen och skakade i hela kroppen. Jag mådde hemskt. Illamåendet när man har ketoner i kroppen går inte att beskriva med ord för någon som inte upplevt det. Jag trodde jag skulle dö. Jag blev så väl omhändertagen och jag var inlagd på akuten i 8 timmar. Detta har varit en mardrömsdag, vilket jag absolut inte trodde när jag vaknade imorse och skulle till jobbet som vanligt. 

 

Diabetes är en skit sjukdom som man aldrig kan befria sig från. Jag hatar den så mycket. Det är ett livsfarligt tillstånd att hamna i och jag blev rädd på riktigt, rädd för döden, rädd för vad diabetesen gör med min kropp. Rädd, rädd, rädd. 

 

En stor eloge till ambulanspersonalen och alla på akuten. Jag var i så trygga händer. Detta är första och sista gången jag hoppas att jag är med om detta. 

Jag ska skriva en ordentlig uppdatering till er i helgen, då är jag ledig. Jag har saknat att skriva. Den största anledningen till denna tomhet här är ju detta lilla monster. 

- hundhår på alla kläder men framför allt svarta, jisses 

- vita jeans är vita i 5 minuter 

- alla plagg smutsiga typ direkt 

- dreggel på alla jackor

De senaste två månaderna sedan jag blev dog mum har varit som ett stort vakuum. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så trött, samtidigt som det varit en tid fylld med så mycket kärlek. Hela livet har dock förändrats. Nu måste jag planera allt utifrån Kenzo och alla spontana saker man kunde göra innan går inte längre att göra. I alla fall inte nu första året. Sedan kommer han kunna vara själv hemma ett par timmar så att man tex kan gå på bio eller liknande men i nuläget är det slut med allt sådant. Han är fortfarande en sådan liten bebis ❤️ jag älskar Kenzo så fruktansvärt mycket. Han gör så att jag längtar till att komma hem från jobbet varje dag. Tidigare var det lite strunt samma, kunde sitta kvar två timmar och planera för hade inget att komma hem till. Nu är Kenzo det enda jag vill komma hem till, så fort som möjligt. Det är kärlek på en ny nivå. Min älskade lilla pojke. 

I skrivande stund ligger han och sover precis vid mina fötter. Han följer efter mig vart jag än går i lägenheten och det är så gulligt. 

Jag känner kärlek på en nivå jag inte trodde var möjligt. Jag trodde inte att jag kunde älska såhär. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Detta är ren kärlek, en av de finaste som existerar. 

Det går framåt med Kenzo. Vissa saker har han verkligen blivit allt duktigare på. 

- Han sover 6-6,5 timme under natten utan att behöva kissa. Vi behöver alltså inte gå upp och gå ut på natten vilket är jätteskönt. Jag ska nog prova 7 timmar någon natt snart och se om det går eller inte. 

- Rumsrenheten går verkligen framåt. I början både kissade han och bajsade inomhus varje dag men nu är det inte ofta. Han har lärt sig gå till balkongdörren när han vill ut vilket är så duktigt. Ibland sker det olyckor ändå men oftast är det då jag som inte varit tillräckligt uppmärksam. 

- I början ville han inte gå promenad ett enda steg utan det var bara bita i koppel som gällde. Igår kunde vi för första gången gå några hundra meter utan att kopplet var det mest intressanta i hela världen att ha i munnen. 

- Han har lärt sig sitt, ligg och tass. Vi tränar på snurra och plats, alltså att han ska gå till sin säng men det är svårare. 

Gott nytt år önskar jag och Kenzo! ❤️‍🩹

Jag ska bara vara hemma hos mamma med Kenzo. Det är hans första nyår och jag vill ge honom trygghet med tanke på alla fyrverkerier som kommer att avfyras. Vill inte att min lilla älskling ska vara rädd. 

Att ha valp är som att ha en liten bebis och jag som inte vill ha barn tycker verkligen det är sjukt jobbigt. Det allra jobbigaste är att ens frihet har försvunnit men jag vet att det kommer bli bättre. Jag kan inte ens gå på toa, för då bajsar han inomhus. Städa kan man glömma, allt han ser är en leksak. Han bits som tusan. Golden valpar brukar kallas för landsharks och jag förstår varför. Hans tänder är sylvassa! Det är som små knivar som bara borrar sig in i huden. Jag har fått så många sår och blödigt så många gånger. Bitandet är absolut en av de jobbigaste delarna med Kenzo. Den andra saken som jag tycker är allra jobbigast är att han inte är rumsren. Att 24/7 ha koll på honom så att han inte kissar och bajsar inomhus. Vi har redan haft ett flertal olyckor här hemma. Jag fick till slut ta bort min älskade matta i vardagsrummet efter att där nu är runt 9 stora gula fläckar. Jag ångrar att jag inte tog bort den tidigare för nu vet jag inte hur jag ska lösa det. 

Men att ha koll på honom 24/7 så han inte gör något inomhus är extremt jobbigt. Framför allt när jag är ensam med honom. Måste ständigt ha koll på signaler. Går han runt i cirklar och sniffar? Då är det ut! Första saken på morgonen, ut. Efter sömn, ut. Efter mat, ut. Efter lek, ut. Jisses, jag är helt slut. 

Sömnen är väldigt dålig och kort. Jag har snittat 4 timmars sömn per natt de senaste två veckorna. Jag har sån sömnbrist så när jag och Kenzo är hos mamma så somnar han runt midnatt och då gör jag också det på mammas soffa, sen vaknar vi runt 02.30 och då är det dags att gå hem. När jag skriver detta inlägg så svider ögonen av trötthet. Jag vet dock att det är en övergående period för när han är runt 1 år kommer jag kunna gå sista promenaden runt 22 och sedan kan han hålla sig till 8 på morgonen. Det kommer ju underlätta livet rejält. 

Förutom allt det jobbiga finns det väldigt många roliga stunder. Att mysa med honom är det bästa jag vet. Han har tagit bort en del av min ångest då jag inte har tid att tänka och känna efter som tidigare. Jag har någon att gå upp för, någon jag måste ta hand om. Någon som ger mitt liv en mening i en annan dimension. Så fort han ser mig, om han är hos mamma och jag kommer hem, så springer han mot mig och viftar på svansen. Han är så söt och älskvärd. Jag älskar Kenzo jättemycket. 

Det är jobbigt nu men det är bara att hålla ut. Jag ångrar absolut inte mitt val men trött är jag. Han är en extremt busig valp, verkligen på en ny nivå. 

Följ gärna Kenzos Tiktok där jag lägger upp mycket från vår vardag: 

Kenzogoldenlife 

Min bästa vän ❤️