En blogg jag brukar kolla in då & då är diabetesmannen, främst på grund av hans inlägg om diabetes. Han brukar sätta ord på exakt det jag känner, så himla skönt.

Tycker ni kan läsa det här inlägget: http://finest.se/userBlog/?uid=53519&blogPage=3
"Hur har ditt blodsocker legat idag". Jättebra! Känner igen mig i nästan allt. När jag fick diabetes var min mamma och min bror ett otroligt stort stöd för mig. De var på sjukhuset, peppade och kramade. Min pappa däremot kom till sjukhuset en gång och började käka pepparkakor i matsalen, hur dåligt fick inte det mig att må?! När man precis fått diabetes & så försöker alla andra anpassa sig och inte sitta och äta sötsaker framför mig men han såg inget fel i det. Det kommer jag ihåg tills idag.

Men jag ska inte ljuga, det är oftast förjävlig att ha diabetes. Det värsta är blodsockret som ofta hoppar upp och ner. Har jag lågt svettas jag sönder, kan inte koncentrera mig och jag blir i princip okontaktbar. Har jag däremot högt känns det som om jag har sågspån i munnen, man blir så sjukt torr så det knappt går att svälja & så blir man trött, får inte träna osv. Det är svårt att få blodsockret att ligga jättebra för kroppen samarbetar inte alltid.

När jag var i Yngsjö sist glömde jag min spruta hemma. Men var ju tvungen att äta. Efter att ha fått en liten utskällning av mamma att det där var väldigt oansvarigt att göra så var jag ju ändå tvungen att äta. Dricka utan socker, lite pommes och en liten hamburgare. Det var heaven att bara börja äta utan att ta sprutan. Jag kände mig som utan diabetes. Jag hade glömt hur det känns att slå sig till bords utan att behöva stick mig med nålen först. Det kändes helt underbart. Men när jag kom hem var det inte lika underbart längre. Då låg blodsockret på 25 och det är riktigt högt. Så det var första och sista gången jag äter utan spruta. Det visar hur otroligt viktigt det är att sköta sina sprutor, annars kan det gå sjukt illa.

Men annars fungerar allt rätt bra ändå. Jobbigt med alla läkarbesök osv och att man alltid måste planera. Jag kan inte bara åka iväg till tex Helsingborg från kl 8 på kvällen till 7 på krogen på tex nattklubb utan att tänka på att jag måste äta, ta blodsocker & absolut inte glömma sprutorna. Så det är jobbigt, men trots det är det just sprutorna som räddar mitt liv, som gör att jag ändå kan leva ett någorlunda normalt liv. Och det är jag tacksam för. Men kombinationen migrän plus diabetes är inte kul. För migränen påverkas ännu mer av blodsockret och det är förjävligt att få det att gå ihop.

Det som gör mest ont är bara att det inte finns något läkemedel. Som det ser ut i dagsläget kommer jag leva med diabetes typ 1 i hela mitt liv. Det gör ont i hjärtat.