Stolt tjej här va, jag är klar med min packning och klockan är 20.30, när hände det senast i mitt 26 åriga liv? Låt mig tänka..... ehm aldrig. Känns så himla nice att vara ute i lite bättre tid, ni bara hallå bättre tid kvällen innan? Ja haha!

 

Åh, äntligen har jag börjat gå igenom bilderna från min fantastiska vecka i New York! Blir så lycklig av att se alla bilder och tänka tillbaka på alla fina minnen. 

 

Efter att vi hade fått en god natts sömn var jag och mamma redo för att utforska New York city och jag var taggad till tusen. Vi tog en av alla gula taxibilar till Century 21 som är en stor outletbutik precis bredvid One World Trade Center som är en relativt nybyggd byggnad. 

HJÄLP så varmt det varit de senaste dagarna!! Det har faktiskt varit riktigt hemskt. Hemma hos oss blir det så äckligt varmt, vi pratar 30.4 grader inomhus dygnet runt. Förstår ni hur omöjligt det är att sova vid denna temperatur?! Jag har nog aldrig sovit så dåligt som de senaste nätterna. I natt gick jag och la mig 02 och somnade strax efter 06, alltså va? :( har också haft hemsk migrän senaste veckorna, och de senaste dagarna har varit olidliga med ont dygnet runt och ständigt illamående.

Åskade det hos er i natt också? Ojoj vad det åskade här och idag är det äntligen svalare luft, tar tacksamt emot! 

Igår var jag på bio med Thea, inte träffat henne på så länge så det var så roligt <3 Vi såg Lejonkungen och den var riktigt bra! Otroligt välgjord, se den! 

Jag mår fortfarande illa idag, har verkligen mått kasst de senaste dagarna och har inte haft någon aptit, nästan bara druckit och tvingat mig i mat pga insulinet jag måste ta men verkligen ätit så lite. Idag ska jag och mamma äta lunch ute, sen ska jag hem och börja packa. Åker till Grekland på torsdag och jag vill inte vara ute i sista sekunden som vanligt. I Grekland kommer det i alla fall finnas AC på rummet och vi är vid stranden hela dagarna så det kommer bli toppen. Sista avkopplingen innan jobbet drar igång igen, jag är inte helt redo om jag ska vara ärlig. 

Meeeen mitt hjärta <3

Idag har vi varit på stranden, tyvärr var inte vädret som lovat, det skulle vara sol men det blåste och det var en massa stora moln vilket gjorde att det blev ganska kallt. Solen kom i alla fall ut ibland så kunde sola en halvtimme. 

Kolla världens finaste lilla kille, åh vad jag älskar honom. I augusti börjar han skolan, alltså VA?! Stora killen som för mig alltid kommer vara liten. Undra hur han är när han blir 13, 14, 15 år som mina högstadieelever. Kommer han fortfarande gilla att hänga med faster då eller det kommer vara "pinsamt"? Ja det återstår att se 😜 Det blev en jättebra dag och skratt i bilen hela vägen från Kristianstad, Jack sa så roliga saker så att jag och mamma grät av skratt, som jag behövde detta!

Min mamma, min förebild, kvinnan jag ser upp till mest av allt, mitt liv. Som jag älskar henne!! Vi hade en såå bra vecka, världens bästa resesällskap. Wooow <33

Om alla hade haft den turen som jag i livet, att ha en sådan mamma hade världen varit snäppet bättre. I och med att jag inte har någon kontakt med min pappa och inte haft på många år är mamma mitt allt. Utan henne hade jag gått vilse i världen.

Jag tycker det är så häftigt att ju äldre jag blir, desto mer ser jag mamma inte bara som min mamma utan även som min bästa vän, som är så rolig att umgås med. Som vi har skrattat i Spanien, tills vi grät. Haha guuud <3 

Mamma är även ett stort stöd för mig i min pågående utbrändhet och depression, evigt tacksam. 

Skamvrån av Sofie Sarenbrant är ännu en bok i serien om Emma Sköld, jag har läst alla tidigare, Sofie skriver fantastiskt bra. Den handlar om polisen Emma som löser nya fall i varje bok, denna boken har psykisk ohälsa som tema och var väldigt intressant, tänkvärd och bra! Himla rätt i tid också. 

Sammanbrott, även den av B.A. Paris, denna är också en psykologisk thriller och handlar om Cass som åkte förbi en kvinna som satt i en bil, det visade sig att kvinnan blev mördad under natten och nu tror Cass att mördaren är ute efter henne. Boken blir väldigt verklig, känns så realistiskt. Mycket bra! 

Vi shoppade, åt och fikade innan vi körde henne till stationen. Małgosia känns som min vän också haha, hon är underbar. Dock var det ingen bra shoppingdag... Köpte bara Calvin Klein strumpor och ett linne, ovanligt för att vara mig. 

Imorgon är det sista dagen i Polen innan vi åker hem på torsdag. Har haft det jättebra här, dock känns det skönt att komma hem för jag har inte alls varit hemma mycket i sommar och jag längtar efter att bara ligga på soffan och göra ingenting. Älskar att vara hemma, ska till Grekland om drygt en vecka så vill passa på att pusta ut hemma ett par dagar. 

Nu ligger jag med värsta migränen i sängen, har varit ett par riktigt kassa migrändagar här i Polen, mår skit varje dag faktiskt. Ska ta en tablett och sova. Imorgon kommer mammas bästa kompis till Szczecin, de har varit kompisar sedan gymnasiet och vi träffar henne varje år. Vi ska till största köpcentet och spendera hela dagen där, jag är så taggad! 

Fina, fina morfar. Han ser pigg ut och utseendet har inte förändrats nämnvärt men måendet, ojoj. Han är i sin egna lilla värld och är stundtals inte kontaktbar. Han kommer inte alls ihåg något i realtid, han kommer tex inte ihåg att vi bor i Sverige och han kommer inte alls ihåg att vi var och hälsade på igår. Det gör ont i hjärtat att se. <3

Är hos morfar nu, vi har hängt här ett par timmar. Jag är dock rätt orolig över mitt mående, jag är helt slut - både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte om det är min utmattning, jag antar det men detta är så mycket mer illa än vad jag trodde. Jag orkar ingenting, jag är helt slut. Allting som tidigare inte ens varit jobbigt känns som världens grej. Jag får panik över känslan!! Ni som varit utbrända, när det går det över? :( 

Vi har hittills haft två shoppingdagar här. Igår köpte jag en hel del, idag lite mindre. 

Utlandsresa bokad och helt plötsligt kommer man på att mensen ska komma just då, vilken mardröm! Jag vet inte hur ni har det men jag har det fruktansvärt med min mens, en hel vecka och jag har sådana galna menssmärtor och kramp, det gör äckligt ont och jag blir utslagen i två dagar varje månad innan smärtan börjar släppa lite och blir mer hanterbar. 

Som med alla andra läkemedel finns det biverkningar och det varierar från person till person men de biverkningar jag får är att jag får lite mensvärk under tiden jag tar tabletterna, flera gånger får jag så ont att jag är helt säker på att mensen kommit men det är alltid falskt alarm och smärtan går över efter en stund. Den värsta biverkningen är när mensen väl kommer för mensvärken blir så intensiv och smärtan är omänsklig. Man får alltså värre mensvärk är vanligt, för en del är detta kanske inte ett problem men för kvinnor som redan har väldigt ont blir detta ett helvete, är verkligen rädd för smärtan varje gång. Dock värt än att få mens under resan och förstöra hela resan. 

Visste ni att det fanns sådana här tabletter? 

Vi åt på FKC, guuud det är verkligen livet. Jag var så hungrig att jag glömde fota hehe, sorry. Sedan kollade vi runt i affärer ett par timmar och så fikade vi. 

Bra dag! Nu ligger jag i sängen i lägenheten, det känns konstigt att vi inte bor hos morfar men jag gillar lägenheten. Imorgon ska vi till morfar, saknar honom SÅ! Det ska bli väldigt roligt att äntligen ses igen efter 9 månaders tid <3 

Första kvällen på Mallis tog vi taxi in till stan och åt på en restaurang där, mamma åt paella och jag en köttbit men den var inte speciellt god, efterrätten var dock det 😋

Vi är i Polen 7 hela dagar och så 2 dagars resa fram och tillbaka. Ska bli så kul, har saknat Polen jättemycket, det är som mitt andra hem ju. Shoppa, fika, äta god mat och det viktigaste; träffa älskade morfar, saknat honom så. Tyvärr har hans demens blivit så mycket värre, det kan tydligen gå en hel dag där han inte säger ett ord. Han glömmer väldigt mycket, t.ex. att vi bor i Sverige. Det hemskaste med att bara träffa morfar en gång per år är att jag aldrig vet om det är sista gången jag ser honom, det gör så ont i hjärtat varje gång. 

Det kommer kännas konstigt att inte bo hemma hos morfar, vi har liksom alltid gjort det. Anledningarna till att vi har valt att bo i lägenhet är många. Dels pga min migrän, jag sover väldigt dåligt hemma hos morfar för sängen är så galet obekväm, vi får knappt plats och det är väldigt dålig luft så jag vaknar med både ryggont och migrän varje dag. Morfar och hans fru går också och lägger sig väldigt tidigt, redan innan vi kommer hem från våra shoppingrundor och det blir väldigt jobbiga kvällar för vi måste vara tysta och typ viska vilket blir väldigt jobbigt i längden. Sen är det jobbigt för dem att ha oss där också tror jag för de är vana vid att leva helt annorlunda än vi så alla blir rätt irriterade på varandra efter ett tag så vi bestämde oss för att prova detta. De har också en sköterska som kommer hem till dem ett par timmar i veckan och då känns det sådär att vara hemma. 

Vi kommer att åka till morfar nästan varje dag, dricka kaffe och fika på morgonen och sen hänga med dem någon kväll och hela söndagen då vi ska äta middag. Hoppas det blir bra! 

Igår träffade jag som sagt några tjejer över en middag från appen GoFrendly. Vi tänkte äta på Harrys men de har stängt på måndagar så vi bestämde Crazy Jack istället men när jag åkte dit visade det sig att de också har stängt, besviken tjej som var såå sugen på vitlöksbröd. Det blev Wokhouse istället så där satt vi ett par timmar, vi blev faktiskt fyra tjejer. Den ena tjejen bor väldigt nära mig i Hässleholm så vi har redan bestämt att vi ska träffas igen när jag kommer hem från Polen. 

Idag ska jag träffa Jill, älskade vännen <3 vi ska spela minigolf, åhh! 

Utbrändheten gör sig ständigt påmind, det känns jobbigt att fixa sig och åka iväg men att träffa fler människor är en del av processen mot ett balanserat liv. 

Förresten, VAD händer med vädret i Sverige? Juli brukar ju alltid vara ganska varm ändå, förra året var ju extremt men det brukar vara en hel del soliga dagar i juli. Var är sommaren?? 

Detta är nog mitt ärligaste inlägg någonsin men jag känner att jag verkligen vill skriva det för ämnet är så viktigt och ett väldigt stort problem i dagens samhälle men sopas ofta under mattan. Prestationsångest, perfektionist, utbrändhet och vägen till att gå in i väggen. Den där berömda väggen som ingen vill hamna i men som alldeles för många gör. 

 

Jag har hela mitt liv velat prestera på topp med allt jag gör. Ni vet den där typiska perfekta lilla flickan som vill göra allting rätt, som vill göra mamma stolt och känna sig nöjd med sina prestationer. Att bli utskälld eller tillsagd har hela mitt liv varit mardrömslikt och därför har jag alltid gjort det jag skulle göra i skolan för att aldrig få en tillsägning. Jag kommer ihåg en dag på gymnasiet när jag och Maja satt och pratade under en samhällskunskapslektion och vår lärare sa "Maja och Caroline, nu får ni vara tysta", jisses jag fick en sådan ångest! Det var så hemskt att höra, behöver jag skriva att det aldrig upprepades? Hela min grundskoletid präglades av att alltid försöka göra allting rätt men det gick aldrig till en överdrift, inte förrän på gymnasiet. 

 

Jag gick in med inställningen jag ska få högst betyg i allting från dag ett på gymnasiet. Ganska snabbt insåg jag att det nästan är omöjligt att vara lika duktig i allting, t.ex. idrott, matte och no för min del haha men allting jag hade kapacitet till skulle jag vara bäst i. Jag pluggade onormalt mycket, hade i princip ingen fritid. Pluggade helger, lov och sena nätter. När jag fick mitt MVG blev jag lugn i hela kroppen, när jag fick VG kände jag mig besviken. Jag visste att mamma inte skulle bli besviken, hon tyckte jag pluggade alldeles för mycket men jag skulle känna mig besviken över mig själv. Jag gick ut med 21 av 29 MVG, ett par VG och 3 G. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden förstår jag inte riktigt hur jag orkade hålla uppe det tempot i tre år, att jag inte gick in i väggen då är ett mysterium men jag antar att mina problem började redan då utan att jag var medveten om det. 

Sedan kom universitetet, jag började plugga direkt vilket jag är väldigt glad för nu i efterhand men det var ett par väldigt tuffa år. Jag tappade glädjen totalt, hade ångest innan varje gång jag skulle åka till skolan för jag trivdes inte alls på universitetet. Jag kände inte att jag passade in med de flesta andra studenterna, de som bara hade fest, fest, fest i huvudet. Som ni vet är jag ingen festmänniska och studentlivet passade inte mig alls. Att vara i en sådan här svacka var superjobbigt, det är ändå 4,5 år vi pratar om. Jag borde väl egentligen sökt hjälp redan här, pratat med en psykolog så att jag hade kunnat må bättre men det hade jag ingen tanke på. Under tiden jobbade jag också och jag trivdes toppen på jobbet, jag kände att jag hade valt rätt yrke och det fick mig till att slutföra mina studier med högsta betyg på examensarbetet och jag hade snart min lärarlegitimation i handen. 

 

Därefter var det dags för körkortet, jag hade inte haft ork eller hälsan till att ta tag i det tidigare, jag tog alltså körkortet när jag var 23 år gammal. Det var prestationsångest på hög nivå, jag var tillbaka i de gamla spåren igen, jag pluggade sönder och kunde inte tänka mig något värre än att kugga på uppkörningen eller inte klara teorin. Jag pluggade tills jag kunde allt och körde tills jag kände mig säker. Jag klarade både uppkörningen och teorin på första försöket, det var en stor lättnad. Jag tog körkortet under sommarlovet vilket innebär att jag inte fick någon möjlighet till vila utan efter en tuff första termin på jobbet spenderade jag hela min semester med att plugga till körkortet. Hade jag varit frisk hade allting kanske gått bättre men jag har gjort allt detta jag har beskrivit med två kroniska sjukdomar som ofta suger musten ur mig helt och hållet. Dagliga, svåra migränsmärtor som har gjort att jag gråtit flera gånger i veckan under 8 års tid och min diabetes som är ett heltidsjobb 24 timmar om dygnet sedan år 2004. Jag kommer inte ihåg hur det känns att leva utan daglig smärta och jag har inte sovit igenom en hel natt under ett par års tid nu utan jag vaknar ett par gånger varje natt. Dels pga utbrändheten antar jag men också pga min inre stress när det gäller blodsockret. Kommer jag att svimma i sömnen och hamna i koma för att jag får så lågt blodsocker så att jag inte kommer vakna? Kommer jag att ligga högt hela natten? I så fall måste jag ge mig insulin under natten. Mina sjukdomar känns jobbigare än någonsin, jag är så trött på att ständigt ha ont och må illa, på att inte kunna leva ett normalt liv och jag är så trött på min diabetes, jag vill inte vara sjuk längre. Här är sjukvården i Sverige ganska kassa, jag har inte fått något som helst psykologiskt stöd sedan jag fick diabetes år 2004 och att hela tiden vara sjuk tar så mycket på psyket, mer än jag någonsin reflekterat kring. 

 

Jag fick fast jobb som högstadielärare januari 2017, direkt efter att jag blev klar med min utbildning. Jag kände från dag 1 att jag trivs så bra på jobbet, jag älskar verkligen att jobba och jag älskar att vara lärare. Jag brinner för mitt jobb till 100%, så mycket att det tyvärr snabbt gick till överdrift. Jag är en riktigt workaholic, prestationsångesten har funnits där sedan dagen jag började jobba och allting måste hela tiden vara perfekt. Redan för någon termin sedan var mina kollegor oroliga över mig, de trodde att jag skulle gå in i väggen för de kände inte igen mig men jag har levt lite i förnekelse hela tiden och trott att jag är en supermänniska, att jag kan jobba hur mycket som helst och att jag kan hålla uppe tempot utan problem. Att bli utbränd eller gå in i väggen har aldrig funnits på kartan, jag har både hört och läst om att så många lärare går i i väggen, jag har kollegor som har varit där och sakna men säkert kommit tillbaka men jag hade aldrig en tanke på att jag skulle kunna drabbas. Hur ska man kunna drabbas av utbrändhet när man älskar sitt jobb? Jag är ju lycklig på jobbet, det är jobbet som skänker så mycket glädje varje dag. Nu har jag förstått att det oftast är lärare som är väldigt engagerade och brinner för sitt yrke precis som jag som är de som drabbas allra hårdast. 

 

Som lärare jobbar man 45 timmar per vecka, detta har inte räckt för mig på långa vägar. Jag har jobbat minst 20 timmar i vecka övertid, gratis jobb för som lärare får man inte en enda krona extra för att man jobbar över. Det är ingen som har tvingat mig jobba över men med min ämneskombination blir man aldrig klar med varken planering eller rättning. Högarna växer sig så snabba och jag hinner aldrig med. Jag hinner inte ens påbörja rätta en text i svenska innan nästa kommer. Sedan lägger vi till allt jobb med de nationella proven som är helt sjuka, betygssättning, rastvakt, alla möten med ledning och alla elevmöten, sedan utvecklingssamtal två gånger per år, och föräldramöten. Detta är bara en liten del av allting som vi lärare måste göra förutom planering av lektioner, undervisa och rätta  Varje dag uppkommer minst 20 oförberedda saker som tar tid men som jag inte har planerat in, så ser vardagen ut för högstadielärare. Ni kan ju lista ut att detta i kombination med att jag alltid vill prestera perfektion inte är en ekvation som går att lösa. Hur har jag löst det då? Jo genom att jobba över. Det började med att jobba över en dag, sedan två och det senaste året har jag suttit över i princip varje måndag till fredag varje vecka och fortsatt jobba i flera timmar efter att min arbetsdag egentligen är slut. Man kan inte sitta kvar hur länge som helst för på kvällen går larmet och många dagar har jag tagit med mig jobbet hem och fortsatt ett par timmar på kvällen, med paus för att äta middag och kolla tv/mobilen i 30-60 minuter. Helgjobb har förekommit varje helg och även på loven, jag var ju tvungen att ta igen lite av allt jag inte hunnit med under veckorna. 

 

Mamma började bli mer och mer orolig för mig under det senaste året. Hon ringde mig på jobbet och sa att jag ska komma hem, att jag inte kan jobba så mycket, att jag inte kan dra med mig hem jobb och fortsätta hela kvällarna, att jag måste sova och få tid till återhämntning. Jag blev så arg och irriterad varje gång detta samtal kom, jag tyckte att mamma tjatade och rent ut sagt var skitjobbig så vi bråkade ständigt om detta. Nu förstår jag att detta var för mitt eget bästa, att hon såg det jag inte såg. Jag vet att jag inte varit mig själv det senaste året men jag har förträngt det, innerst inne har jag hela tiden vetat att det är ohållbart att leva som jag gör men jag har inte brytt mig om det, jag har hela tiden tänkt att jag kan fortsätta såhär för jag klarar allt. Det senaste året har detta dock gjort sig påmint i min vardag allt mer. Jag har fram till den 14 juni i år då jag gick på semester kört all in på jobbet, haft så mycket energi, tagit på mig mycket mer än vad som är hälsosamt och gjort en massa extra jobb men klarat detta väldigt bra. Energin på jobbet finns där men det är när jag kommer hem som jag blir som en söndrig ballong där luften bara försvinner. Jag började sova allt sämre och kände mig inte utvilad på morgonen, jag började vakna av mig själv flera gånger per natt, jag fick svårt att somna för tusen tankar snurrade runt i huvudet innan jag skulle sova, axlar, rygg och nacke bärjade göra ont och gör det fortfarande och jag blev allt mer spänd. Huvudvärk (migän) dygnet runt och energinivån var verkligen nere på 0. Jag orkade helt plötsligt inte med saker som jag tidigare gjort utan problem, t.ex. att gå till frisören, fixa fransarna eller gå på ett läkarbesök. Det kändes som världens största uppoffring. Allting som tidigare har känts kul började plötsligt att kännas väldigt jobbigt. Att gå på bio, träffa kompisar, gå ut och äta. Helt enkelt det sociala livet. Jag har spenderat de allra flesta helger hemma det senaste året för att jag helt enkelt inte orkat göra någonting. Det har känts väldigt jobbigt att resa mig ur soffan och fixa mig för att träffa någon, även om jag vet att jag kommer ha roligt känns det väldigt jobbigt att ta mig dit. Minsta lilla sak tar så mycket energi och jag är trött i dagar efteråt. Jag har aldrig träffat så lite kompisar som nu, jag har helt enkelt inte orkat ta kontakt och inte orkat svara på meddelanden vissa gånger. Jag har aldrig tidigare känt denna känsla och jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut härifrån. Jag vill inte längre att allting ska kännas såhär jobbigt, jag vill ha mitt liv tillbaka där jag har energi, kan skratta och vara innerligt glad, inte fejka att jag är glad. Jag har flera gånger under de senaste månaderna börjat gråta när jag pratat med mamma. för att jag inte orkar mer och känner mig helt uppgiven, senast när vi satt på restaurang och åt lunchbuffé för cirka 2 månader sedan. Där förstod jag nog själv att jag måste göra något för detta håller inte. 

 

För någon månad sedan fick jag äntligen tid till en KBT psykoterapeut, pga min bakteriskräck som har eskalerat, kan berätta om det senare. Jag har träffat honom 5 gånger och det känns väldigt bra. Vi kom snabbt in på hur mitt liv ser ut i och med att de kartlägger allting och han blev så förvånad över att jag har orkar såhär många år utan att gå in i väggen. Vi började tidigt att prata om jobbet och hur min balans mellan fritid och jobb ser ut, att det inte finns någon balans med andra ord. Jag har berättat allt detta för honom och han sa att det är himla tur att jag fick tid till honom nu, när jag är utbränd men inte har gått in i väggen än som jag är väldigt nära på att göra. Jag har haft som nyårslöfte under 2 års tid nu att jobba mindre, att göra förändringar osv men det har liksom inte blivit av för jag har direkt varit tillbaka på ruta 1 igen. Sist jag pratade med KBT mannen som jag kallar honom sa han att denna gången har jag inget val utan jag måste göra ändringar i livet för han kommer att bevaka mig som en hök. Det känns så himla bra, jag känner att jag kanske äntligen kommer kunna komma på banan igen. Jag har redan skrivit upp en lång, lång lista på mobilen med saker som jag måste sluta göra på jobbet, saker som egentligen inte ingår i mina arbetsuppgifter men som jag gjort ändå. Det kan vara en sådan liten sak som att ta mig tiden till att kolla mobilen under min lunchrast för det får mig att slappna av och att inte prata elevärenden under lunchen för det är obetald arbetstid. Jag sökte KBT för min bakterieskräck men vi har mer och mer tagit oss in på min utbrändhet. Jag visste inte ens att jag var utbränd förrän han berättade det för mig, förrän jag kunde checka av alla syntom på utbrändhet, då blev det så himla svart på vitt. Jag fick även reda på att jag lider av depression, en lätt/medelsvår. Min neurolog ville sjukskriva mig, 100% sjukskrivning men jag tackade nej direkt. Jag hade inte klarat mig utan jobbet, då vet jag att jag hade blivit väldigt deprimerad. Jag måste bara lära mig att hitta en balans mellan fritid och jobb som fungerar för mig. 

 

Jag märker att jag tryckt undan utbrändheten som sakna men säkert smugit så på under 10 års tid (!!). Jag önskar att jag hade fått hjälp med detta tidigare, då kanske jag inte hade hamnat här men jag är så glad över att jag går och pratar med honom nu. Jag vet att JAG måste ändra på mycket i mitt liv och det är bara JAG som kan se till att ändringarna faktiskt sker. Jag måste följa de riktlinjer jag sätter upp för mig själv, jag ska ta små steg i taget och inte göra alla förändringar samtidigt för det funkar inte enligt honom. Jag ska ta mig tid till avslappning under veckodagarna, till att vårda om mina relationer med både familj och vänner. Han frågade mig hur jag känner inför kärleksrelationer och då slog det mig att jag inte ens haft ork att tänka på det, att ha en partner känns som världens tyngsta grej just nu, ännu en person man måste ge sin uppmärksamhet och tid till och det håller såklart inte. Jag vill ha ork igen till att göra det som känns bra för mig, just nu känns ingenting särskilt bra. Som jag skrev tidigare har veckan i Spanien varit första steget för min del till en balanserad livsstil. Jag har försökt att inte tänka på jobbet under veckan, det har gått helt okej med ett litet minus för jag måste erkänna att tankarna vandrat till jobbet ganska ofta men jag har försökt att skjuta undan dessa. I augusti ska det bli en förändring, för min egna skull. ♥

 

Tack för era peppande kommentarer, KRAM. 

Nej, detta var verkligen vad jag behövde. Jag har haft tid över att reflektera vad jag behöver ändra i mitt liv. Det har varit en av de bästa resorna på länge och den allra mest lata resan. Dagarna såg i princip ut som så att jag vaknade, gick ner och åt frukost, la mig på solstolen på stranden där jag varvade mellan att sola, bada, sitta under parasoll och läsa, gå strandpromenader, lyssna på musik och titta ut över havet och bara vara i nuet. På kvällen gick jag från stranden för att duscha och sedan ner till restaurangen för att äta middag och upp till rummet för att ta det lugnt, en kväll var vi i Cala Bona som är en närliggande by. 

Jag har läst ut tre böcker under veckan. Jag känner mig fortfarande trött och utmattad men det är ändå ett steg framåt. Det som är underbart är att jag har resan till Grekland att se fram emot innan jobbet börjar igen, och då ska det ske förändringar för min egen skull. Så att jag håller och inte går in i väggen för det är tyvärr väldigt nära. 

Idag är det vår tredje dag här och jag hoppas på en solig dag. Vi har inte haft jättetur med vädret, det har varit molnigt båda dagarna. Väldigt varmt dock, 34 grader och lite solglimtar då och då men inte det där typiska medelhavsvädret. 

Har ändå haft bra dagar med avkoppling, läsning och bad. 

Imorgon åker jag till Spanien, så himla taggad! Tillbaka till paradiset. Sol, bad, musik, läsning och strandpromenader står på schemat och jag hade inte kunnat önska mig något annat. Jag behöver verkligen den här återhämtningen för jag känner mig fortfarande inte som mig själv (har blivit utbränd tyvärr men kan berätta mer om det när jag kommer hem) så denna resan är till för min återhämtning. 

För ett par veckor sedan bjöd mamma mig på middag i Kristianstad, jag valde Steakhouse för att jag älskar maten där. 

 

Att Frihetsgudinnan i New York var ett måste var det ingen tvekan om men jag velade mellan att köpa biljetter till själva ön eller om det räckte med en båttur, det blev det senaste. Det finns tydligen en gratisfärja man kan ta också men jag kan tänka mig att den är fullproppad så nej tack. 

 

 

 

 

 

 

 

Avslutningsvis fick vi se Brooklyn Bridge, också ett legendariskt landmärke ju. 

Ni måste springa till närmaste bokhandel eller köpa Främlingsbarn online, det är den bästa bok jag läst på länge. Lova mig att ni läser den innan sommaren är över, LOVA! Det är en deckare som är så välskriven och riktigt spännande. Jag läste ut den på bara ett par dagar. 

Sedan gick jag direkt över till Chefen som är en roman, mycket härligt skriven och fastnade för den direkt. Jag läser nästan bara deckare men denna var skön att bryta av med. Två boktips från mig till er. 

Har ni något boktips till mig?