slide show

Ett väldigt ärligt inlägg

Detta är nog mitt ärligaste inlägg någonsin men jag känner att jag verkligen vill skriva det för ämnet är så viktigt och ett väldigt stort problem i dagens samhälle men sopas ofta under mattan. Prestationsångest, perfektionist, utbrändhet och vägen till att gå in i väggen. Den där berömda väggen som ingen vill hamna i men som alldeles för många gör. 
 
Jag har hela mitt liv velat prestera på topp med allt jag gör. Ni vet den där typiska perfekta lilla flickan som vill göra allting rätt, som vill göra mamma stolt och känna sig nöjd med sina prestationer. Att bli utskälld eller tillsagd har hela mitt liv varit mardrömslikt och därför har jag alltid gjort det jag skulle göra i skolan för att aldrig få en tillsägning. Jag kommer ihåg en dag på gymnasiet när jag och Maja satt och pratade under en samhällskunskapslektion och vår lärare sa "Maja och Caroline, nu får ni vara tysta", jisses jag fick en sådan ångest! Det var så hemskt att höra, behöver jag skriva att det aldrig upprepades? Hela min grundskoletid präglades av att alltid försöka göra allting rätt men det gick aldrig till en överdrift, inte förrän på gymnasiet. 
 
Jag gick in med inställningen jag ska få högst betyg i allting från dag ett på gymnasiet. Ganska snabbt insåg jag att det nästan är omöjligt att vara lika duktig i allting, t.ex. idrott, matte och no för min del haha men allting jag hade kapacitet till skulle jag vara bäst i. Jag pluggade onormalt mycket, hade i princip ingen fritid. Pluggade helger, lov och sena nätter. När jag fick mitt MVG blev jag lugn i hela kroppen, när jag fick VG kände jag mig besviken. Jag visste att mamma inte skulle bli besviken, hon tyckte jag pluggade alldeles för mycket men jag skulle känna mig besviken över mig själv. Jag gick ut med 21 av 29 MVG, ett par VG och 3 G. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden förstår jag inte riktigt hur jag orkade hålla uppe det tempot i tre år, att jag inte gick in i väggen då är ett mysterium men jag antar att mina problem började redan då utan att jag var medveten om det. 
 
Sedan kom universitetet, jag började plugga direkt vilket jag är väldigt glad för nu i efterhand men det var ett par väldigt tuffa år. Jag tappade glädjen totalt, hade ångest innan varje gång jag skulle åka till skolan för jag trivdes inte alls på universitetet. Jag kände inte att jag passade in med de flesta andra studenterna, de som bara hade fest, fest, fest i huvudet. Som ni vet är jag ingen festmänniska och studentlivet passade inte mig alls. Att vara i en sådan här svacka var superjobbigt, det är ändå 4,5 år vi pratar om. Jag borde väl egentligen sökt hjälp redan här, pratat med en psykolog så att jag hade kunnat må bättre men det hade jag ingen tanke på. Under tiden jobbade jag också och jag trivdes toppen på jobbet, jag kände att jag hade valt rätt yrke och det fick mig till att slutföra mina studier med högsta betyg på examensarbetet och jag hade snart min lärarlegitimation i handen. 
 
Därefter var det dags för körkortet, jag hade inte haft ork eller hälsan till att ta tag i det tidigare, jag tog alltså körkortet när jag var 23 år gammal. Det var prestationsångest på hög nivå, jag var tillbaka i de gamla spåren igen, jag pluggade sönder och kunde inte tänka mig något värre än att kugga på uppkörningen eller inte klara teorin. Jag pluggade tills jag kunde allt och körde tills jag kände mig säker. Jag klarade både uppkörningen och teorin på första försöket, det var en stor lättnad. Jag tog körkortet under sommarlovet vilket innebär att jag inte fick någon möjlighet till vila utan efter en tuff första termin på jobbet spenderade jag hela min semester med att plugga till körkortet. Hade jag varit frisk hade allting kanske gått bättre men jag har gjort allt detta jag har beskrivit med två kroniska sjukdomar som ofta suger musten ur mig helt och hållet. Dagliga, svåra migränsmärtor som har gjort att jag gråtit flera gånger i veckan under 8 års tid och min diabetes som är ett heltidsjobb 24 timmar om dygnet sedan år 2004. Jag kommer inte ihåg hur det känns att leva utan daglig smärta och jag har inte sovit igenom en hel natt under ett par års tid nu utan jag vaknar ett par gånger varje natt. Dels pga utbrändheten antar jag men också pga min inre stress när det gäller blodsockret. Kommer jag att svimma i sömnen och hamna i koma för att jag får så lågt blodsocker så att jag inte kommer vakna? Kommer jag att ligga högt hela natten? I så fall måste jag ge mig insulin under natten. Mina sjukdomar känns jobbigare än någonsin, jag är så trött på att ständigt ha ont och må illa, på att inte kunna leva ett normalt liv och jag är så trött på min diabetes, jag vill inte vara sjuk längre. Här är sjukvården i Sverige ganska kassa, jag har inte fått något som helst psykologiskt stöd sedan jag fick diabetes år 2004 och att hela tiden vara sjuk tar så mycket på psyket, mer än jag någonsin reflekterat kring. 
 
 
Jag fick fast jobb som högstadielärare januari 2017, direkt efter att jag blev klar med min utbildning. Jag kände från dag 1 att jag trivs så bra på jobbet, jag älskar verkligen att jobba och jag älskar att vara lärare. Jag brinner för mitt jobb till 100%, så mycket att det tyvärr snabbt gick till överdrift. Jag är en riktigt workaholic, prestationsångesten har funnits där sedan dagen jag började jobba och allting måste hela tiden vara perfekt. Redan för någon termin sedan var mina kollegor oroliga över mig, de trodde att jag skulle gå in i väggen för de kände inte igen mig men jag har levt lite i förnekelse hela tiden och trott att jag är en supermänniska, att jag kan jobba hur mycket som helst och att jag kan hålla uppe tempot utan problem. Att bli utbränd eller gå in i väggen har aldrig funnits på kartan, jag har både hört och läst om att så många lärare går i i väggen, jag har kollegor som har varit där och sakna men säkert kommit tillbaka men jag hade aldrig en tanke på att jag skulle kunna drabbas. Hur ska man kunna drabbas av utbrändhet när man älskar sitt jobb? Jag är ju lycklig på jobbet, det är jobbet som skänker så mycket glädje varje dag. Nu har jag förstått att det oftast är lärare som är väldigt engagerade och brinner för sitt yrke precis som jag som är de som drabbas allra hårdast. 
 
Som lärare jobbar man 45 timmar per vecka, detta har inte räckt för mig på långa vägar. Jag har jobbat minst 20 timmar i vecka övertid, gratis jobb för som lärare får man inte en enda krona extra för att man jobbar över. Det är ingen som har tvingat mig jobba över men med min ämneskombination blir man aldrig klar med varken planering eller rättning. Högarna växer sig så snabba och jag hinner aldrig med. Jag hinner inte ens påbörja rätta en text i svenska innan nästa kommer. Sedan lägger vi till allt jobb med de nationella proven som är helt sjuka, betygssättning, rastvakt, alla möten med ledning och alla elevmöten, sedan utvecklingssamtal två gånger per år, och föräldramöten. Detta är bara en liten del av allting som vi lärare måste göra förutom planering av lektioner, undervisa och rätta  Varje dag uppkommer minst 20 oförberedda saker som tar tid men som jag inte har planerat in, så ser vardagen ut för högstadielärare. Ni kan ju lista ut att detta i kombination med att jag alltid vill prestera perfektion inte är en ekvation som går att lösa. Hur har jag löst det då? Jo genom att jobba över. Det började med att jobba över en dag, sedan två och det senaste året har jag suttit över i princip varje måndag till fredag varje vecka och fortsatt jobba i flera timmar efter att min arbetsdag egentligen är slut. Man kan inte sitta kvar hur länge som helst för på kvällen går larmet och många dagar har jag tagit med mig jobbet hem och fortsatt ett par timmar på kvällen, med paus för att äta middag och kolla tv/mobilen i 30-60 minuter. Helgjobb har förekommit varje helg och även på loven, jag var ju tvungen att ta igen lite av allt jag inte hunnit med under veckorna. 
 
 
Mamma började bli mer och mer orolig för mig under det senaste året. Hon ringde mig på jobbet och sa att jag ska komma hem, att jag inte kan jobba så mycket, att jag inte kan dra med mig hem jobb och fortsätta hela kvällarna, att jag måste sova och få tid till återhämntning. Jag blev så arg och irriterad varje gång detta samtal kom, jag tyckte att mamma tjatade och rent ut sagt var skitjobbig så vi bråkade ständigt om detta. Nu förstår jag att detta var för mitt eget bästa, att hon såg det jag inte såg. Jag vet att jag inte varit mig själv det senaste året men jag har förträngt det, innerst inne har jag hela tiden vetat att det är ohållbart att leva som jag gör men jag har inte brytt mig om det, jag har hela tiden tänkt att jag kan fortsätta såhär för jag klarar allt. Det senaste året har detta dock gjort sig påmint i min vardag allt mer. Jag har fram till den 14 juni i år då jag gick på semester kört all in på jobbet, haft så mycket energi, tagit på mig mycket mer än vad som är hälsosamt och gjort en massa extra jobb men klarat detta väldigt bra. Energin på jobbet finns där men det är när jag kommer hem som jag blir som en söndrig ballong där luften bara försvinner. Jag började sova allt sämre och kände mig inte utvilad på morgonen, jag började vakna av mig själv flera gånger per natt, jag fick svårt att somna för tusen tankar snurrade runt i huvudet innan jag skulle sova, axlar, rygg och nacke bärjade göra ont och gör det fortfarande och jag blev allt mer spänd. Huvudvärk (migän) dygnet runt och energinivån var verkligen nere på 0. Jag orkade helt plötsligt inte med saker som jag tidigare gjort utan problem, t.ex. att gå till frisören, fixa fransarna eller gå på ett läkarbesök. Det kändes som världens största uppoffring. Allting som tidigare har känts kul började plötsligt att kännas väldigt jobbigt. Att gå på bio, träffa kompisar, gå ut och äta. Helt enkelt det sociala livet. Jag har spenderat de allra flesta helger hemma det senaste året för att jag helt enkelt inte orkat göra någonting. Det har känts väldigt jobbigt att resa mig ur soffan och fixa mig för att träffa någon, även om jag vet att jag kommer ha roligt känns det väldigt jobbigt att ta mig dit. Minsta lilla sak tar så mycket energi och jag är trött i dagar efteråt. Jag har aldrig träffat så lite kompisar som nu, jag har helt enkelt inte orkat ta kontakt och inte orkat svara på meddelanden vissa gånger. Jag har aldrig tidigare känt denna känsla och jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut härifrån. Jag vill inte längre att allting ska kännas såhär jobbigt, jag vill ha mitt liv tillbaka där jag har energi, kan skratta och vara innerligt glad, inte fejka att jag är glad. Jag har flera gånger under de senaste månaderna börjat gråta när jag pratat med mamma. för att jag inte orkar mer och känner mig helt uppgiven, senast när vi satt på restaurang och åt lunchbuffé för cirka 2 månader sedan. Där förstod jag nog själv att jag måste göra något för detta håller inte. 
 
För någon månad sedan fick jag äntligen tid till en KBT psykoterapeut, pga min bakteriskräck som har eskalerat, kan berätta om det senare. Jag har träffat honom 5 gånger och det känns väldigt bra. Vi kom snabbt in på hur mitt liv ser ut i och med att de kartlägger allting och han blev så förvånad över att jag har orkar såhär många år utan att gå in i väggen. Vi började tidigt att prata om jobbet och hur min balans mellan fritid och jobb ser ut, att det inte finns någon balans med andra ord. Jag har berättat allt detta för honom och han sa att det är himla tur att jag fick tid till honom nu, när jag är utbränd men inte har gått in i väggen än som jag är väldigt nära på att göra. Jag har haft som nyårslöfte under 2 års tid nu att jobba mindre, att göra förändringar osv men det har liksom inte blivit av för jag har direkt varit tillbaka på ruta 1 igen. Sist jag pratade med KBT mannen som jag kallar honom sa han att denna gången har jag inget val utan jag måste göra ändringar i livet för han kommer att bevaka mig som en hök. Det känns så himla bra, jag känner att jag kanske äntligen kommer kunna komma på banan igen. Jag har redan skrivit upp en lång, lång lista på mobilen med saker som jag måste sluta göra på jobbet, saker som egentligen inte ingår i mina arbetsuppgifter men som jag gjort ändå. Det kan vara en sådan liten sak som att ta mig tiden till att kolla mobilen under min lunchrast för det får mig att slappna av och att inte prata elevärenden under lunchen för det är obetald arbetstid. Jag sökte KBT för min bakterieskräck men vi har mer och mer tagit oss in på min utbrändhet. Jag visste inte ens att jag var utbränd förrän han berättade det för mig, förrän jag kunde checka av alla syntom på utbrändhet, då blev det så himla svart på vitt. Jag fick även reda på att jag lider av depression, en lätt/medelsvår. Min neurolog ville sjukskriva mig, 100% sjukskrivning men jag tackade nej direkt. Jag hade inte klarat mig utan jobbet, då vet jag att jag hade blivit väldigt deprimerad. Jag måste bara lära mig att hitta en balans mellan fritid och jobb som fungerar för mig. 
 
Jag märker att jag tryckt undan utbrändheten som sakna men säkert smugit så på under 10 års tid (!!). Jag önskar att jag hade fått hjälp med detta tidigare, då kanske jag inte hade hamnat här men jag är så glad över att jag går och pratar med honom nu. Jag vet att JAG måste ändra på mycket i mitt liv och det är bara JAG som kan se till att ändringarna faktiskt sker. Jag måste följa de riktlinjer jag sätter upp för mig själv, jag ska ta små steg i taget och inte göra alla förändringar samtidigt för det funkar inte enligt honom. Jag ska ta mig tid till avslappning under veckodagarna, till att vårda om mina relationer med både familj och vänner. Han frågade mig hur jag känner inför kärleksrelationer och då slog det mig att jag inte ens haft ork att tänka på det, att ha en partner känns som världens tyngsta grej just nu, ännu en person man måste ge sin uppmärksamhet och tid till och det håller såklart inte. Jag vill ha ork igen till att göra det som känns bra för mig, just nu känns ingenting särskilt bra. Som jag skrev tidigare har veckan i Spanien varit första steget för min del till en balanserad livsstil. Jag har försökt att inte tänka på jobbet under veckan, det har gått helt okej med ett litet minus för jag måste erkänna att tankarna vandrat till jobbet ganska ofta men jag har försökt att skjuta undan dessa. I augusti ska det bli en förändring, för min egna skull. ♥
 
Tack för era peppande kommentarer, KRAM. 



Kommentarer

Oj, men gud, vad du verkar ha haft full fart! Det är så tråkigt att det ska behöva gå så långt att man blir utbränd, men det är ju faktiskt svårt att se själv. Blir verkligen sååå glad att du nu får hjälp att lära dig balansera upp allting!

Svar: Ja det är ju det men nu ska jag verkligen börja ta hand om mig själv <3
Carro


Kom ihåg






Trackback