2022 recap, (vilken berg-och dalbana det har varit)
Ojoj vilket år... Det blir svårt att summera 2022 men jag ska försöka. Det har verkligen varit ett år som bestått av en riktig berg-och dalbana. En rejäl blandning mellan toppar och dalar. Mest dalar men även en del toppar. Året har väl egentligen kretsat kring tre centrala saker. Den första är dålig hälsa med väldigt mycket sjukdomar som har tagit på mitt psyke sjukt mycket. Den andra saken är jobb, det känns som jag inte gjort något annat än jobbat under detta år. Den tredje saken är känslor. För ett år sedan hade jag aldrig varit på en Tinderdejt och aldrig träffat en kille jag inte känner sedan innan. Nu ett år senare är jag rejält många erfarenheter rikare haha men oj vad det tagit på psyket. Jag är ju en riktig övertänkare och det har varit jättejobbigt. Jag har upplevt väldigt fina stunder, finare stunder än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig men också riktigt jobbiga stunder där jag blivit extremt sårad. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv och hur jag vill ha det framöver när det kommer till killar. Jag har insett att jag är extremt dålig på att välja killar och faller för killar som absolut inte är bra för mig.
Jag ska försöka summera året någorlunda i alla fall. Sådana här inlägg är så nyttiga för mig själv. Jag tycker om att titta tillbaka på året som har gått, summera och reflektera.
Under året som gått har jag bara börjat älska min lägenhet mer och mer. Det är mitt safe place och jag trivs otroligt bra. Jag älskar bo själv, jag älskar min inredning och vartenda möbel jag har. Jag älskar att ta hand om min lägenhet och veta att jag tar alla beslut kring den. Jag var livrädd att flytta hemifrån för två år sedan men oj vad jag trivs. När jag varit borta och tänker på att jag ska komma hem till lägenheten så blir jag glad.
2022 har kantatas av otroligt mycket jobb. Jag har spenderat extremt många timmar på mitt vanliga jobb och extremt många timmar på mitt extrajobb. Jag trivs dock väldigt bra på båda mina jobb vilket är en väldigt härlig känsla. Jag känner att jag dels har utvecklats och landat som lärare, jag finner nu en helt annan trygghet i både bedömning och betygsättning vilket känns otroligt skönt. Jag har också utvecklats i min roll som säljare. Jag behärskar nu kassan helt själv och snabbt om jag får säga det själv haha och jag har även utvecklats i rollen ute på golvet med att hjälpa kunderna.
Det har blivit en del fint häng med vänner under året som gått. Inte lika mycket som jag hade önskat och det beror mest på att jag har så lite fritid men också att orken tryter. I början av året orkade jag ändå träffa vänner en hel del men de senaste månaderna har det varit väldigt dåligt på den fronten, tyvärr. Jag har fina stunder att se tillbaka på från 2022 i alla fall.
I början av januari träffade jag min första Tinderkille. Jag var dödsnervös, herregud. Det var ett sjukt stort steg för mig att ta då jag hela tiden tidigare sagt att Tinder och liknande absolut inte kommer hända för min del då jag helt enkelt tycker det är för nervöst. Herregud jag kommer ihåg när jag skulle gå till stan för att möta honom, jag var helt seriöst säker på att jag både skulle svimma och dö av nervositet på vägen. Det visade sig att vi fick väldigt fina timmar tillsammans och jag fick känslor för honom otroligt snabbt, mycket snabbare än jag någonsin hade trott. Dock var det väl lite dömt att misslyckas från första början då det fanns en hel del red flags och vi var otroligt olika som personer. Jag försökte dock bortse från det och försökte intala mig själv att jag inte skulle blir sårad. Oj så fel jag hade. Detta var första gången jag grät över en kille och lovade mig själv att det skulle bli sista gången också. Ingen kille är värd att gråta över. Han sårade mig extremt mycket. Redan första gången men då valde jag att förlåta och gå tillbaka till honom. Andra gången var det mer än någonsin, på min födelsedag dessutom. Nej det finns en gräns och det han gjorde, där är min gräns nådd. Efter det kunde jag inte förlåta honom och vi bröt kontakten helt. Några månader senare hörde han av sig och bad innerligt om ursäkt. Jag godtog ursäkten och hade verkligen egentligen velat träffa honom igen för känslorna var fortfarande starka men jag visste att jag bara kommer bli sårad igen. Det var ett jättejobbigt beslut att ta. Det kändes i alla fall skönt att få en ursäkt och veta att han verkligen ångrade sig. Nu tänker jag tillbaka på de fina stunderna och har väl förträngt de fula stunderna men det kommer alltid sitta kvar. Jag lärde mig mycket om mig själv och vad jag vill ha men framför allt inte vill ha hos en partner. För att summera så var det verkligen en erfarenhet i alla fall...
Kort därpå började hälsoproblemen. Efter att jag hade träffat killen fick jag extremt ont i halsen. Det var inte vanlig halsont utan jag trodde på riktigt jag skulle dö. Jag har aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv. Det kändes verkligen som att någon drog krivar genom hela min hals varje gång jag skulle svälja. Jag kunde inte svälja utan att gråta. Det gjorde så äckligt ont. Sjukvården tog det inte seriöst först tills jag ringde och grät och sa att jag inte fixar en sekund till. Det slutade med extremt många läkarbesök och halsprover och odlingar innan man kom fram till att jag fått den ovanliga fuso bakterien. Den fick jag lagom till min födelsedag, den 26 februari. Det är en väldigt ovanlig men otroligt farlig halsbakterie för får man inte vård så börjar den angripa organ i kroppen som både hjärta och lungor och det kan till och med sluta med döden. Jag blev livrädd ju mer information jag fick. I början trodde de det bara var vanlig halsfluss så jag fick vanlig penicillin som ju då inte hjälpte något. När de insåg att det var fuso sattes en speciell penicillin in som är bred och ska motverka just alla bakterier i halsen. Jag tog 36 stycken men blev aldrig bra. Det blev bättre en period men sedan kom både smärtan och de vita beläggningarna i halsen tillbaka. Jag var så svullen i hela halsen och det gick upp till öronen så de skickade en remiss till öron-näsa-hals för att kolla upp detta mer. Jag fick gå tillbaka till läkaren som gjorde nya halsodlingar och insåg att fusobakterien inte hade försvunnit, trots att den ska göra det med antibiotikan jag fick. Han sa att han faktiskt aldrig varit med om det tidigare under hans 40 år som läkare. Ja men toppen!! Jag fick alltså en ny kur av samma antibiotika och fick då ta över 40 st. Jag tog sammanlagt under cirka 2,5 månads tid över 90 antibiotika kapslar och mådde skit under hela perioden. Fyfan, det vill jag aldrig mer vara med om. Jag hade aldrig hört om fuso innan men det visar sig att den smittar via saliv och i och med att jag bara hade hållit på med den här killen så måste jag ha fått det av honom. Det kan vara så att personen som är bärare inte känner av något för vissa får bakterien i samband med virus men den angriper inte kroppen och försvinner av sig själv. Men sedan överfördes den till mig och jag blev så jävla sjuk. Jag mådde dåligt från februari till maj, det var en ren plåga. Till slut försvann bakterien med hjälp av antibiotikan.
Träffade en ny vän, Alice som har kommit att bli en av mina närmaste.
När jag äntligen blev frisk blev det mer häng med vänner mellan jobben.
Var på en väldigt trevlig AW i Kristianstad på Birgers. Kolla maten, oh my! Sedan gick vi ut och jag insåg att utgångar verkligen inte är min grej, framför allt inte på ställen där det är extremt mycket folk. Får paniiiik!
April kom och jag var på sjukhuset för att göra ett ultraljud på sköldkörteln då jag länge haft en klumpkänsla i halsen som inte alls känns bra. I samband med ultraljudet fick jag reda på att jag har en knuta i halsen som läkaren trodde kunde vara en tumör. Ofarlig eller farlig hade han ingen aning om, han bara slängde ur sig ordet cancer och jag blev så illamående. Jag skulle få en remiss till biopsi, alltså sticka med nålar i halsen för att se vad det är. Sjukhuset tappade bort min remiss och jag gick med konstant magont från april till augusti, hela tiden fanns cancer med i tankarna. Vi återkommer till detta lite längre fram under året.
Våren kom och jag umgick mycket med min familj. Min familj är min safe zone, det är med dem jag kan vara mig själv till 100%. Jag har umgåtts mycket med mamma och verkligen värdesatt vår tid tillsammans. I takt med att det blev lite varmare ute satt vi mycket på uteplatsen, både min men framför allt mammas. Det blev många fina grillkvällar. Jag som aldrig tidigare haft uteplats tycker ju det är magi .
Jag vågade mig på att träffa någon ny från Tinder och det blev E. Fina E. Jag kände mig trygg och bekväm med honom redan från start men sedan har det bara utvecklats. Vi har spenderat ett par fina dagar och nätter tillsammans. Han är trygg och stabil men bor en bit ifrån mig. Vi har hållit kontakten enda sedan första dagen vi började prata och träffas då och då. Dock tar det ju alldeles för länge mellan gångerna för detta var i juni och nästa gång vi sågs var nu i december. När vi ses är det i alla fall alltid väldigt mysigt och trevligt. Jag är glad att jag vågade. E har gjort att jag vågat öppna upp mig på ett helt annat sätt och gjort att jag vågat bli mer trygg i min kropp vilket ju har varit ett jättehinder för mig under många, många år.
Sommaren och skolavslutningen började närma sig och det blev Liseberg med klassen. Vi sov över på Gothia Towers och hade det jäkligt roligt. En toppenresa!
Det var dags att säga hejdå till mina älskade 9or. Vilka tre år vi haft tillsammans! Jag har sett dem utvecklas och de har sett mig utvecklas som lärare, vi har utveckats tillsammans. Jag hade toppenelever, verkligen. De har gett mig så mycket glädje under dessa tre år och jag saknar dem varje dag nu. Det känns lite tommare i korridoren. Vi fick en extremt trevlig avslutningsmiddag tillsammans med en massa dans. Det var en av de bästa kvällarna på länge. Även avslutningen blev fin och jag fick ett handskrivet brev som jag grät floder över. Som lärare har man ibland större betydelse än vad man själv inser.
Det blev skolavslutning och jobbet på sommarskolan började. Det var två riktigt tuffa veckor och sista gången jag jobbar där. Det är för dåligt betalt med tanke på hur hårt jobb det faktiskt är. Jag lyckades dock få in ett par elever på gymnasiet vilket är guldvärt.
Midsommar kom och vi åkte till Spanien!!
Älskar Spanien och älskar er <3
Bara någon dag efter att vi hade kommit hem från Spanien åkte jag och mamma till Polen.
Mitt andra hem, som jag älskar det.
Det blev inte många dagar hemma i Sverige innan vi åkte till Grekland i två veckor. Detta var verkligen höjdpunkten på året. Helt fantastiska två veckor. Jag låter bilderna tala för sig själv.
Magi! Och oj vad fräsch man är när man är brun, inte riktigt samma nivå nu va...:-)
Kom hem från Grekland och började prata med en ny kille. Han kom att betyda allt för mig. Tyvärr ville jag inte se alla red flags och det var egentligen dömt att misslyckas redan från början men jag hade sådant stort hopp. Han gjorde mig så glad, det var han som fick mig att se fram emot att gå upp varje morgon. Hans trygga famn var allt. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket han betydde för mig, jag har aldrig känt så tidigare, någonsin. Han flyttade långt härifrån och jag åkte dit för att träffa honom. Jag kom tillbaka mer sårad än någonsin. Jag har aldrig känt mig mer besviken i hela mitt liv. Jag öppnade upp mig som aldrig förr och blev sårad som aldrig förr. Det var ett extremt lågt beteende. Jag känner mig mest bara rädd för att öppna upp mig för någon ny för jag orkar inte gå igenom detta en gång till. Augusti till början av november var de finaste månaderna i mitt liv. Idag har vi absolut 0 kontakt och han ska lämnas i 2022.
När jag kom hem från Grekland fick jag tid för att göra biopsi, efter att ha oroat mig över cancer sedan april. Det var ett helvete. Det gjorde så omänskligt ont och jag låg där och grät och skakade. Resultatet blev som ni ser på halsen helt katastrofalt.
Inte nog med att det var ett helvete att göra biopsin så gick det inte heller att utläsa! Smärtan och stressen jag genomled var för ingenting för jag hade fortfarande 0 svar. De ville att jag skulle göra om det. I samma veva som biopsin togs fick jag enorma halsproblem, igen, men denna gången andra typer av halsproblem. Jag harklar mig 24/7, det känns som om det ständigt sitter slem uppe i halsen som jag inte får bort. Detta stör mig något så otroligt i mitt vardagliga liv. Jag var i kontakt med en massa sjukvårdspersonal och fick till mig att jag skulle anmäla Hässleholms sjukhus för detta har inte gått rätt till. Det har jag gjort men har inte fått något svar. Efter detta gjorde jag flera ultraljud på sköldkörteln men senaste läkaren som jag gjorde det hos, han är även min diabetesläkare och specialist på sköldkörteln, tyckte inte jag ska göra biopsin igen för enligt honom är knutan i halsen så pass liten att biopsin inte kommer att gå att utläsa igen. Han förstår inte hur läkaren kunde nämna cancer för han har otroligt svårt att se att det skulle vara en tumör. När han sa det föll en sten från mitt hjärta. Jag ska göra ett nytt ultradljud om cirka ett halvår för att se så knutan inte har blivit större. Detta var en av de absolut tuffaste sakerna jag gick igenom 2022. Så mycket gråt och stress, jag blir ledsen när jag tänker på det.
I samma veva började jag tappa extremt mycket hår.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Detta är alltså efter en dusch! Jag har sökt hjälp för detta men inte fått någon. Jag har dock läst att inre stress och trauma kan göra att man tappar väldigt mycket hår och så stressad som jag varit över hela tumörgrejen så kan det absolut vara orsaken. Håravfallet gav mig ännu mer stress och jag har varit så ledsen under flera månader. Jag har alltid haft tjockt och fint hår men har väl tappat ungefär hälften av mitt hår. Jag kan inte länrge ha uppsatt hår för då syns det kala fläckar på huvudet vilket bara vill få mig att börja gråta. I och med att jag också gått ner 12,5 kg det senaste året kan det också spela en viss roll då vissa tappar mycket hår efter viktnedgång. När jag duschade och sedan borsta håret efter var det sjukaste. I duschen kunde jag dra av stora hårtussar och efteråt kunde jag inte ens borsta det för hela borsten var full av hår. Mitt hår är ju så mörkt nu också så vartenda litet hårstrå jag tappar syns. De senaste 5 gångerna ungefär som jag tvättat håret upplever jag att jag tappar mindre hår. Jag tappar bortfarande hår och det är en massa hårstrån på ryggen på alla tröjor jag använder men det är betydligt mindre än på bilderna. Jag vet inte riktigt vad som hänt, stressen över eventuell cancer som lugnade ner sig? Vad det än är hoppas jag innerligt att det håller i sig för jag är så ledsen över allt hår jag tappat. Kommer det växa ut igen? Kommer jag kunna ha håret uppsatt igen?
Innan jobbet drog igång blev det en extremt spontan utgång med Alice och Patrik, det blev en sjukt rolig kväll!
Hängde ännu mer med Alice.
Semestern var slut och jobbet drog igång igen, och med det även den mörka kommande hösten och vintern.
Jobbet var igång men det var varmt som tusan och jag passade på att njuta av de sista dagarna. Åkte till Markaryds älgsafari med Jack och mamma. Det blev en sjukt bra dag, verkligen en av sommarens höjdpunkter!
Hösten var jättetråkig och det enda som hände var verkligen jobb, jobb och ännu mer jobb. Höstlovet kom äntligen och jag och mamma åkte til Gdansk. Direkt efter att jag kom hem åkte jag upp till killen och ja det har jag ju redan skrivit hur det slutade. Höstlovet började alltså bra men slutade i katastrof. Sedan dess har dagarna helt ärligt sugit men nu blir det ändring på det.
Nu är vi framme vid december och mamma fyllde år.
Firade jul med min fina familj och igår var det ju slut på år 2022. Det blev en väldigt lugn nyår. Jag hatar nyår, värsta dagen på året. Var bara hemma hos mamma och sedan gick vi och kollade på fyrverkerier, det enda jag gillar med nyår.
Ja vilket jäkla berg-och dalbana år 2022 har varit. Ordentliga dalar och några toppar som sedan övergick till dalar de också. Jag välkomnar år 2023 med öppna armar och jag ska ta till mig allting som jag lärt mig under 2022 och försöka göra 2023 till ett bättre år. Utöver allt det jag redan skrivit om har året kantats av jobbiga stunder med min diabetes, det i sig är ju ett jäkla heltidsjobb. Även mycket migrän och smärta. Jag har det inte lätt med alla mina sjukdomar och jag är förvånad, och otroligt stolt över mig själv att jag fortfarande står så stark trots alla hälsoproblem jag har. Min neurolog säger att jag kan få sjukskrivning precis när som helst för att jag har så stora problem men jag vill inte. Jag är en stark kvinna. Nu gör vi 2023 till ett bättre år!
Kommentarer
Trackback