Äntligen tre dagars ledighet! Men två av dessa ska spenderas på extrajobbet. Jobbar både idag och imorgon. Det har verkligen blivit mycket jobb nu på senaste och jag känner mig verkligen helt slut. Det skulle ju inte bli såhär men ändå blev det så. De senaste månaderna har varit så hektiska. Två 9or vilket alltid stället extremt höga krav, utvecklingssamtal sena kvällar, nationella prov som tar alla krafter som finns kvar, 153 betyg varav 45 slutbetyg, omdömen som ska skrivas, klassresa som skulle planeras där jag hade allt ansvar och sedan iväg med klassen i två dagar. Extremt mycket rättning. Hela tiden ett ständigt jagande på jobbet då det alltid är någon som vill mig något extra, jag kan aldrig sitta och göra mitt i lugn och ro utan det är hela tiden någon som behöver min hjälp. Och extrajobb nästan varje helg på det. Jag vill skrika rakt ut. Jag vill gråta. Jag ville ju verkligen inte hamna här igen men här är jag ännu en gång. Gråtandes på soffan och känslan av att allt är värdelöst, att jag inte orkar någonting. Jag orkar inte umgås med min familj, jag orkar inte träffa kompisar, jag orkar inte ens ta mig ut efter jobbet. Jag orkar knappt resa mig ur soffan på kvällarna för att borsta tänderna och förflytta mig till sängen. Inte nog med det så skulle det egentligen varit 9 dagar kvar till semester men lägg på två extra veckor på det då jag ska jobba på lovskolan. Jag orkar verkligen inte. Det kändes som en bra idé när jag skickade in ansökan och fick jobbet men just nu känner jag mig så slutkörd. Jag är så otroligt rädd för att krascha i sommar. Att inte orka göra någonting. Att vara utomlands men inte ens orka resa mig från solstolen som för ett par år sedan. Att gråta varje dag. Jag är så rädd att det ska hända igen, det har aldrig känts så nära som nu. Fast vad ska man göra när man inte har pengar? Jag måste jobba extra, jag måste ta sommarjobbet för annars har jag inte råd med något och det är inte heller något liv jag värdesätter högt. 

Den här utbrändheten har varat så många år nu, jag kommer nog aldrig bli mig själv igen för jag vet inte längre hur jag var då. Jag måste göra ändringar på mitt vanliga jobb efter sommaren. Jag kan inte jobba över så mycket gratis som jag gör just nu. Det är ingen som tackar mig i längden. Jag måste börja tänka på mig själv. Alla runt omkring mig tror att jag alltid är den där glada och positiva tjejen som sprider glädje men det är egentligen ingen som känner mig på riktigt, utöver min familj. Det är ingen som ser alla de där andra sidorna där jag kraschar. Där jag gråter och inte orkar mer. Där jag skulle vilja skrika ut mina lungor i frustration. Den där sidan där jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Den där sidan där diabetesen är skit och jag bara vill ge upp eller den där migränen slår till ännu en gång. Den där sidan där ryggen gör så ont att jag vill skrika ut smärtan. Där ryggen gjort så omänskligt ont i snart ett år, 24 timmar om dygnet. Den där sidan med sömnproblem och vakna varje natt. Den där sidan med halsproblemen jag haft de senaste månaderna och som fått mig att känna ett stor klump i magen. Den där sidan med en massa sjukhusbesök. Det är ingen som känner mig på riktigt och det är ingen som bryr sig på riktigt. Nej, jag är inte alltid den där glada tjejen på jobbet. Det är ett skådespeleri för vem orkar höra om en annan persons problem hela tiden? Ingen, därför säger jag inget. Alla runt omkring mig blir sjukskriva för att de orkar inte men hur mycket orkar jag? Jag kommer dock aldrig bli sjukskriven, då tar mitt liv slut. Jag borde men jag vill inte. Jag måste dock börja tänka mer på mig själv och mindre på alla andra för trots allt är jag huvudpersonen i mitt egna liv. Nu ska denna tjej fixa sig, klistra på ett leende och åka till jobbet och möta varje kund med ett leende på läpparna. Fejka, det är det jag är bäst på.