Nu ska vi diskutera ett väldigt kontroversiellt ämne här, barnfrihet. Frivillig barnfrihet, alltså att inte vilja skaffa barn. Det är inte normen. Normen är att skaffa barn, att bli mamma, att bilda familj och skaffa fler barn. Det är inte min norm. Det är inte så jag vill leva.
När jag var barn och växte upp fanns väl tanken där som hos de allra flesta. När jag blir stor ska jag gifta mig och skaffa barn. Det fanns liksom inget annat i tanken? Jag växte i alla fall inte upp med någon vuxen som aktivt valde at inte skaffa barn. Gjorde ni det? När jag sedan blev tonåring växte känslan av att aldrig vilja vara gravid fram. Jag har vetat sedan jag var runt 17 år att jag aldrig vill bära på ett barn. Jag kommer aldrig i hela mitt liv genomgå en graviditet, det är en mardröm för mig. Jag vill inte vara gravid, aldrig. Dock fanns alltid tanken där att skaffa barn på annat sätt - adoptera? Surrogatmamma? Det är på senaste året, kanske åren som tanken att jag nog inte ens vill ha barn har vuxit sig allt starkare.
Vad är egentligen syftet med att skaffa barn? Jag vet inte riktigt vad föräldrar svarar på det, någon av er kanske kan svara på det? För mig finns det inte riktigt något syfte med att skaffa barn. Jag tror absolut inte att jag hade blivit lyckligare av det, utan snarare olyckligare. Jag tycker inte om barn. Eller tycker om kanske är fel ord. Jag tycker om barn en kort stund och på håll men jag får grov ångest av att tänka att jag skulle behöva dras med ett barn dygnet runt. Jag blir så trött av själva tanken. Jag tycker inte det är roligt att leka med barn, det är inte roligt att anpassa hela sitt liv efter ett litet barn som ständigt behöver uppmärksamhet och att tas hand om.
När jag ser en mamma med två-tre barn ute på stan får jag ångesttankar, det är så långt ifrån man kan komma livet jag vill leva. Jag tror absolut att jag hade blivit en bra mamma. Jag hade tagit hand om barnet på ett fint sätt och älskat det men jag hade varit olycklig. Jag vill inte ta hand om något barn. Jag vill ha min frihet. Jag vill kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att behöva anpassa mig. Jag vet inte om min diabetes, migrän och utbrändhet spelar roll i detta också - antagligen. Jag hade aldrig orkat, jag ser inte hur det skulle kunna gå ihop.
Vi lever i år 2022, är det inte upp till varje enskild kvinna att välja om hon vill skaffa barn eller inte? Varför ska det ses som något onormalt och själviskt att inte vilja ha barn? Det är väl för fasen mer själviskt att skaffa barn och sedan inte vilja ta hand om barnet? Nästan varje gång jag pratar med någon och berättar att jag inte vill ha barn får jag kommentarer som Du kommer ångra dig i framtiden. Kvinnor ska skaffa barn. När du väl har barnet i din famn kommer allt bli bra. Du kommer ändra din syn på saken när du blir kär. Fast NEJ, jag vill inte och jag kommer knappast göra det andra tycker jag ska göra för att passa in i normen? Jag pratade med en kollega och snacket ledde in på mensvärk och då sa jag att jag inte vill ha barn så det känns bara onödigt för mig att få mens månad efter månad. Då sa hon "När du väl kommer ha barnet i din famn kommer du glömma alla sådana tankar". Ursäkta, men lyssnade du ens på det jag sa?
Jag ska aldrig säga aldrig men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att jag någongång kommer att vilja ha barn. Dock är jag nu i den åldern där alla börjar skaffa barn och tankarna spökar. Tänk så kommer jag bli väldigt ensam? Tänk så kommer jag ångra mig? Ja vad vet jag. Jag känner i alla fall att hela min kropp skriker nej tack.
Hur ställer ni er till barnfrågan?
Känner ni någon som valt bort att skaffa barn frivilligt? Det pratas ju så väldigt mycket om ofrivillig barnlöshet men nästan aldrig frivillig. Jag känner faktiskt ingen som inte vill skaffa barn/inte har barn.
Hur ser ni på att bryta normerna och faktiskt inte vilja skaffa barn?
Hade varit kul att diskutera detta med er ♥
