I inlägget lite längre ner har jag lagt upp bilder på hela WICen ♥

 

Blir lugn i hela kroppen av en sådan här ordning haha...:-)

 

Både jag och nej. Det känns jätteroligt att ha något som är mitt. Jag älskar att jag får välja all inredning själv, att det bara är mina saker här och att jag får bestämma allt själv. Det är absolut större frihet att bo själv och det är jättekul att kunna bjuda över vänner. Dock trodde jag väl kanske att det skulle hända oftare, att jag skulle ha folk över men det beror väl till viss del på corona. Jag vet att jag behöver bli bättre på att ta tag i den biten att skriva till någon och bara hey, vill du komma över? Det har i alla fall känts jättekul de gångerna jag haft besök. Det jag inte var beredd på var den extremt starka känslan av ensamhet. Jag känner mig på riktigt som den mest ensamma personen i hela världen, framför allt på kvällarna. Det är en jättekonstig känsla jag har svårt att få grepp om. Jag tycker även det känns obehagligt att vara ensam när det är mörkt ute, allt känns så läskigt då haha... Jag behöver också jobba mer än någonsin på att få in rutiner och sätta gränser för mig själv. Ni som vet en del om mig vet ju att jag har extremt svårt att sätta gränser när det kommer till hur mycket jag jobbar, och nu kontrollerar ingen mig vilket innebär att jag egentligen hade kunnat jobba dygnets alla vakna timmar. Detta är ju precis där jag inte får hamna igen. Jag har också svårt att få in sovrutiner för jag har väldigt svårt med att ta mig upp från soffan, fixa mig i ordning inför läggdags och sova vilket leder till att jag sover alldeles för få timmar. Hemma tvingade mamma upp mig och nu ligger också den saken på mig. Jag hade väl trott och hoppats på att något magiskt skulle hända med mitt mående, bara för att jag flyttade hemifrån till något eget men så blev det verkligen inte. Snarare tvärtom, nu har jag all tid i världen att få upp en massa jobbiga tankar i huvudet och ångesten blir mer påtaglig. Jag behöver prata med min KBT terapeut typ nuuu för jag vet inte hur jag ska hantera alla dessa nya känslor. Kort sagt, mitt mående är verkligen inte bra, ensamheten är svår att hantera, min utbrändhet gör sig ständigt påmind och fuckar upp mitt mående. Dock mådde jag inte heller bättre när jag bodde hemma. 

 

Det är jättebra! Jag kunde inte önskat mig en bättre granne haha. Det känns tryggt när det gäller migränen och framför allt diabetesen, att mamma bara är meter ifrån om något allvarligt mot förmodan skulle hända. I övrigt älskar jag ju att umgås med mamma och vi träffas ofta, en sådan liten sak som att kolla på våra favoritprogram någon kväll och äta något gott till. Det var sådant vi gjorde varje dag innan och det känns roligt att vi kan fortsätta med det när vi känner för det. Jag var lite orolig över att mamma skulle ha svårt att ge mig mitt space och att jag skulle känna att vi bor för nära men så har det inte alls varit. Mamma är verkligen inte en sådan som springer mellan våra lägenheter utan måste hon inte gå utanför dörren så gör hon helst inte det haha. Det är ju min lägenhet så jag bestämmer fullt ut vem jag vill bjuda hem till mig och vad jag vill göra. Jag har satt upp regeln att mamma alltid ska ringa till mig innan hon kommer vilket fungerar bra. Jag får gå in till henne när jag vill säger hon men det får hon inte till mig, haha!