Nu är jag hemma i Sverige igen. Jag kom hem sent igår och har nog aldrig känt mig så trött som jag gjorde då. Både igår och idag känner jag mig helt slut i hela kroppen. Det har varit tre helvetesdygn med blodsockret. Jag har haft mellan 17-25 i princip hela dygnet och de fåtal gånger jag äntligen fick ner det till under 9 varade i en kvart innan det steg igen. Att ligga så högt i blodsocker tar på kroppen obeskrivligt mycket, jag mår skit då. Synen försämras också markant och just nu ser jag väldigt suddigt. Nej, jäkla skitsjukdom det här och de flesta dagar brukar jag ändå fixa det bra men under sådana här dygn blir jag alltid jätteledsen och tänker varför just jag fick diabetes och att jag kommer ha det hela livet. Då är det svårt för mig att blicka framåt för de jobbiga tankarna tar över och allt känns hopplöst. För fyra dagar sedan hade jag perfekt blodsocker, sedan bara vände det från en dag till den andra. 

 

Jag känner verkligen att jag hade behövt ha lov efter lovet nu för jag är verkligen helt slut. Jag hade det superbra i Polen men jag kan inte säga att jag är utvilad, utan verkligen tvärtom. Det var längesedan jag kände mig så trött som nu. Det har varit extremt mycket med flytten de senaste veckorna, i samband med extremt mycket på jobbet och då blir det för mycket för mig. Jag har fortfarande inte kommit ut ur min utbrändhet och jag orkar verkligen inte lika mycket längre. Det blir svart för ögonen och jag känner att orken bara tar slut. Jag har mått bättre det senaste halvåret men på väg hem från Polen, på båten brast det igen. Vi skulle gå till restaurangen och äta 12.40, precis efter att vi hade installerat oss i hytten. Vi kommer upp till restaurangen och de säger att de inte öppnar förrän 14.00 pga corona så vi var tvugna att gå tillbaka till hytten. Jag blev helt matt och började gråta. Att byta om till myskläder, lägga mig i sängen och en timme senare gå upp, byta om till vanliga kläder, sätta upp håret och gå upp en trappa till restaurangen kändes som att bestiga världens högsta berg och jag började gråta av bara tanken. Det var inte bra, för den känslan har jag inte känt på över ett år och det gör mig så ledsen över att vara där igen. Jag behöver helt enkelt dra ner lite på tempot nu men det är svårt med mycket jobb, kombinerat med att allt med flytten aldrig tar slut. På tisdag kommer fotografen och vi har fortfarande så mycket att göra så jag blir helt matt. Men men, imorgon är det back to work och det känns tufft.