Hej på er! Nu har jag samlat mig lite och känner mig redo för att skriva ett inlägg. 10 min innan jag slutade jobbet i fredags och precis skulle gå på semester ringer mamma i tårar och säger att morfar har gått bort. Det kom som en extremt stor chock för oss alla, då han inte varit sjuk. Så fort jag fick höra orden och min hjärna processade det bröt jag ihop totalt. Jag började storgråta, mitt framför alla mina kollegor och kunde inte stoppa gråten. Mina kollegor ville skjutsa hem mig men jag sa att jag kan ta mig hem på egen hand. Jag gick gråtandes till bilen och grät hela vägen hem, kunde verkligen inte sluta. Väl utanför huset lämnade jag allt i bilen och sprang upp till mamma och gav henne världens största kram. Jag har aldrig någonsin sett min mamma så ledsen och förkrossad och det slet verkligen mitt hjärta i bitar. Vi höll om varandra och grät tillsammans. Fredagen var helt galet jobbig, jag har aldrig känt något liknande och det är den absolut värsta känslan jag varit med om. Det känns som om en del av mitt hjärta ryckts ifrån mig. Det som gör mest ont är att jag skulle träffa morfar nu på tisdag. Efter att ha varit ifrån varandra ett helt år skulle jag äntligen få se honom igen. Att det nu aldrig hände gör så sjukt ont i mig. Om jag hade fått möjligheten att ta farväl, att en sista gång få se hans söta leende, höra hans röst och säga att jag älskar honom. Att det var så nära på att hända, bara ett par dagar ifrån men nu aldrig kommer att ske. Det gör ont, så förbannat ont. 

Nu har vi precis klivit av båten här i Polen, vi stannar 9 dagar som det var planerat från början. Begravningen är redan nu på onsdag och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Hur jag ska klara mig igenom sorgen och hur jag ska klara av att se mamma bryta ihop, igen. En riktigt tuff dag väntar för oss alla. Den här veckan i Polen skulle bli annorlunda redan som det var, pga corona men nu kommer veckan inte alls bli sig lik. Jag har aldrig varit med och planerat en begravning men det är mycket att fixa, vad jag förstått det som. Jag är väldigt glad över att kunna medverka på begravningen och det som värmer mitt hjärta i denna tuffa tid är att morfar kommer att ligga begraven bredvid mormor. Morfar och mormor kommer att återförenas i himlen och han kommer äntligen att få träffa sin stora kärlek igen. Det gör mig väldigt rörd. Jag vet att det är det morfar hade velat. <3 

Nej, det är otroligt tung att skriva detta inlägg. Jag har fått svälja gråten flera gånger under tiden. Jag och mamma hade så sett fram emot denna vistelse och nu känns allting extremt konstigt såklart och oerhört tufft. Vi försöker att tänka på alla positiva minnena med morfar istället men det blir gråtstunder flera gånger per dag. 

Innan vi fick köra in på båten tog de tempen på oss för att se så att det var grönt ljus. På hela båten är det obligatoriskt med munskydd och även på alla offentliga platser i Polen. Hela situationen känns sjukt konstig. Att se hela besättningen i munskydd och skyddskläder, att de tar tempen på en. Att servitörerna går runt med munskydd. Märklig, märklig känsla! Munskydden är helt galet varma haha...🥵

Min älskade mamma!! 

Någon timme efter att båten avgått jag gick och mamma till restaurangen för att äta. Där satt vi i drygt två timmar, åt och pratade en massa. Om morfar och om livet i stort. Ingen täckning på min mobil så två timmars fokus endast på prat, helt fantastiskt!! Varför lägger man inte undan mobilen mer? Mamma berättade om sina ungdomsår, vi kan väl säga 1-0 till mammas kärleksliv VS mitt kärleksliv hahah. Så mysig middag, verkligen! 

Kyckling med cheddarost, mums. 

När vi kom tillbaka till hytten låg vi i våra sängar och pratade om livet en lång stund. Sådana här stunder med mamma, alltså <3