Första helgen efter att jobbet kört igång, check. Jag tog inte med mig något jobb alls hem i fredags och åkte hem direkt efter att jobbet slutade. Dessa två saker i kombination har inte hänt sedan jag började jobba och det var år 2017... 

 

Nyårslöften sker ju vid årsbyte och då sätter ju många upp nya mål, new year - new me typ men för min del ska detta ske nu i samband med höstens ingång, i samband med ett nytt läsår. Jag har som sagt funderat kring livet väldigt mycket i sommar. Hur jag egentligen vill leva mitt liv och hur jag faktiskt vill ha det. Så som mitt liv har sett ut de senaste tre åren, det är inte så jag vill leva det. Nu kommer jag att skriva det mest personliga inlägget jag har publicerat här på bloggen. 

 

Jag har alltid varit den där duktiga flickan, så länge jag kan minnas. Jag ville alltid göra det rätt för mig, aldrig ställa till med problem, alltid ta ansvar. Jag hade aldrig några problem i skolan då jag alltid gjorde det jag skulle. Högstadiet flöt på men sedan hände något på gymnasiet. Jag var inte nöjd med mina högstadiebetyg, som inte alls var dåliga på något sätt men ändå. Jag gick in med inställningen att jag ska få så många höga betyg som möjligt på gymnasiet. Jag pluggade helt galet mycket, hela kvällarna, halva nätterna, en massa timmar på alla lov osv osv. Jag bärjade må alltid sämre, i samband med detta fick jag migrän år 2011 men ni vet ju att mitt liv har varit ett helvete med migränen under nio års tid nu. Hur som helst, jag grät så mycket under gymnasiet, jag var så trött och hela tiden på bristningsgränsen. Det visste jag inte då men detta var början till att jag år 2019 kraschade totalt. Jag gick ut med 22 av 29 MVG, alltså väldigt bra betyg. Jag var nöjd och kom in på lärarprogrammet utan problem. Jag började ju plugga direkt efter gymnasiet, en utbildning på 4,5 år. Här började jag väl må dåligt på riktigt utan att reflektera över det. Jag trivdes inte alls på universitetet, människorna gick mig på nerverna, jag tyckte att det vi lärde oss var otroligt tråkigt och inte det jag hade hoppats på. Jag bodde ju inte i Helsingborg och jag hatar att festa så studentlivet var med andra ord ingenting för mig. Min migrän var värre än någonsin och jag hade helt galet tuffa år. Jag kommer aldrig att glömma migränattacken jag fick efter en tenta. Jag låste in mig på toaletten på Campus Helsingborg, ringde mamma och storgrät av smärta. Jag har aldrig någonsin haft så ont, jag trodde verkligen att jag skulle dö där och då. Jag ville inte åka till skolan, det tog emot så varje morgon när jag satte mig på tåget. Det var otroligt tuffa 4,5 år. Examensarbetet var det jobbigaste jag gjort, över 70 sidor och jag jobbade med det nästan dygnets alla vakna timmar. Vid det här laget var jag så slut och så nära att brista att jag nu i efterhand undrar hur jag fixade det. För en perfektionist som mig var ett sådant stort examensarbete extremt tufft, varje sida skulle bli perfekt. Jag grät så mycket under dessa månaderna, jag fick verkligen utbrott och kände att jag inte orkade mer. Till slut blev det klart och jag fick VG på mitt examensarbete, högsta betyg och jag var helt slut men så glad. Nu skulle jag äntligen bli legitimerad lärare och jobba med det jag älskar! 

 

Jag fick jobb redan innan jag blev klar med mina studier och jag är kvar på samma skola än idag. I samband med att jag började jobba köpte jag bil, redan innan jag hade bokat uppkörning. Jag hade påbörjat att plugga inför körkortet under hela gymnasietiden i princip men migränen stoppade mig varje gång. Jag hade så stora problem att jag inte ens kunde ta körlektioner. Jag var nära på att ge upp men att köpa bilen blev min morot. Jag köpte bilen, bokade uppkörning och pluggade halvt ihjäl mig. Jag läste hela körkortsboken, skrev anteckningar på exakt allt som jag ansåg var viktigt, jag pluggade in alla skyltar och gjorde testerna på datorn så många gånger. Ni kan ju bara tänka er hur slut jag var vid det här laget och ångesten var större än någonsin. Att misslyckas med körkortet fanns inte på kartan, att bli kuggad på teoriprovet eller uppkörningen för den delen hade varit ett extremt stort nederlag för mig. När det var väl dags för teori och uppkörning var jag så nervös att jag trodde jag skulle svimma. Jag klarade teorin utan några problem och var så glad, allt pluggande hade lönat sig och jag misslyckades inte. Innan uppkörningen hade jag köpt en varmkörning, jag var så nervös att jag körde sämre än någonsin sa min körskolelärare. Jag skämdes, hur kunde det ens hända? Jag kände mig som sämsta bilföraren i världen. Det var nerverna som spökade, jag kunde ju köra egentligen. Innan jag skulle kliva in i bilen på uppkörningen intalade jag mig själv att jag klarar detta, och det gjorde jag. När kvinnan sa "Grattis till körkortet" var jag lycklig som aldrig förr. Uppkörning och teori på första försöket, yes!! 

 

Hur trött var jag vid det här laget? Helt slut. Om det bara hade stoppat där... Jag började ju som sagt jobba och skulle undervisa åk 6, 7, 8 och 9 i två ämnen. Jag hade noll material och världens största prestationsångest. Allt skulle ju vara perfekt. Jag jobbade orimligt mycket hela 2017, hela 2018 och halva 2019. Jag var nästan alltid sist ut från jobbet. Det var bara min bil som stod på parkeringen, alla andra hade åkt hem för länge sedan, men inte jag. Jag jobbade 8.00-16.00 som är min arbetstid men sedan stannade jag väldigt ofta kvar till 19 på jobbet, längre gick inte för då går larmet. Jag packade hela ryggsäcken full med jobb, med saker att rätta och saker att planera. Jag kom hem, åt middag och fortsatte jobba. Ibland till kl 23, ibland till kl 02. Sådär höll det på i 2,5 år. Jag jobbade lov, kvällar. Jag var alltid tillgänglig på mejl och svarade dirket - oavsett vem som skrev. Jag stannade kvar nästan alla fredagar och kom hem sent på kvällen, jag hade ju alltid något att göra och jag blev aldrig klar. Det är just det som är grejen, man blir aldrig klar som lärare. Man kan ha en att-göra-lista med 25 punkter och när dagen är slut har man hunnit med 8 av dessa men 32 nya har tillkommit. Man blir aldrig, aldrig klar. Man kan jobba ihjäl sig, om man inte tänker smart vilket jag inte har gjort. Man kan jobba dygnets alla vakna timmar och ändå inte bli klar, för det går aldrig. Det är man själv som måste säga stopp, det är bara jag som kan säga det räcker nu Carro, detta är bra och där får det ta stopp. Som perfektionist är detta väldigt svårt, för jag vill ju inte att det ska vara bra utan jag vill att det ska vara perfekt. Mamma, som såg allt detta utifrån bönade och bad mig att sluta, att dra ner på tempot, att vila, att komma hem från jobbet tidigare, att inte jobba så mycket hemma. Detta ville jag absolut inte höra ett ord om! Jag var så arg på mamma, jag var så, så irriterad på henne. Hur vågar hon komma och säga hur jag ska sköta mitt jobb? Att jag ska dra ner på tempot? Detta bråkade vi mycket om, mamma fortsatte "tjata" och jag fortsatte kontra med mitt. Idag förstår jag att det var av 100% oro och omtanke, och inget annat. Mamma var så rädd att jag skulle gå in i väggen medan jag bara körde på som om ingenting. Det skulle ju aldrig hända mig! Jag orkar hur mycket som helst, jag är ung, har ingen egen familj och kan jobba utan gränser. Trodde jag ja men ojoj så fel jag hade. 

 

Jag var alltid stressad, jag gick aldrig i korridoren lugnt utan var alltid på språng. Vändningen kom nog när jag började gå i KBT, som skulle hjälpa mig med min bakterieskräck men ganska snabbt kom vi in på livet i stort och när min terapeut frågade vad jag gör på fritiden kunde jag inte komma på något förutom jobb. Jag har hela tiden varit 100% ärlig mot honom och när jag berätta allt hörde jag bara hur sjukt osunt det lät. Han sa att han är förvånad över att jag "bara" är utbränd och inte har gått in i väggen. Helt ärlig är jag väldigt förvånad själv. Han sa att hade jag fortsatt så i ett par månader till kunde han garantera att jag inte hade kunnat ta mig upp ur sängen. Vi har pratat extremt mycket om detta, han och jag. Sommaren 2019, alltså för ett år sedan bröt jag ihop totalt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, jag visste inte hur psykisk ohälsa kändes men idag vet jag, alltför väl. För ett år sedan var jag inte mig själv, det var inte längre Carro utan en helt främmande person som tagit över min kropp. Jag orkade ingenting och jag var aldrig glad. Jag och mamma åt lunchbuffé en dag och jag började gråta under tiden vi satt där vi bordet, jag kände bara att jag inte orkar mer. Jag har aldrig sett mamma såhär bekymrad. Fina, fina mamma som jag vägrade lyssna på... <3 Vi var i Polen, jag satt på morfars altan och grät. Allt kändes hopplöst, ingenting var roligt och jag orkade inte ens gå till vardagsrummet när mamma ropade på mig. Jag orkade ingenting och jag har aldrig känt mig så misslyckad och maktlös. Vi var i Spanien samma sommar och jag la mig på solstolen men så hamnade en massa sand på handduken. Att gå upp och skaka av sanden är ju egentligen inga problem, det hade man ju bara gjort utan att tänka. Att gå upp och skaka av sanden kändes där och då som att bestiga världens högsta berg. Jag blev gråtfärdig av bara tanken och nu inser jag hur otroligt dåligt ställt det var med mig. Jag blir både ledsen och arg på mig själv att jag lät det gå så långt. Jag var nere på botten och trodde aldrig att jag skulle skratta igen. Nu ett år senare mår jag bättre men inte bra. Jag orkar mer men inte mycket. Jag är glad ibland men inte så ofta som jag borde. Jag har jobbat med mig själv som bara den, framför allt under det senaste året och med min mammas och min KBT terapeuts stöd och hjälp har jag insett att det inte går att fortsätta så. Ingen i hela världen klarar av att bara jobba och inte ha tid till återhämtning, att inte ha någon fritid. Det går bara inte. Så jag mår fortfarande inte bra? Nej det gör jag inte MEN jag mår bättre, jag har lite mer energi och jag skrattar lite mer. Jag är fortfarande inte mig själv, jag är fortfarande inte den tjejen som jag tidigare var men jag är på väg dit, med små kliv. Det kommer att ta tid, jag har hört att det kan ta många, många år men jag ska komma dit. Hur vet jag inte riktigt än men jag försöker klura ut det. Det jag vet är att jag aldrig någonsin vill hamna där jag var år 2019 igen. Jag vill aldrig hamna i den onda spiralen med bara jobb igen. Aldrig, aldrig, aldrig. 

 

Det är ju knappast så att jag inte är perfektionist längre, för det är jag och kommer troligtvis alltid att vara. Däremot har jag lärt mig att det inte fungerar som jag gjort tidigare. Jag måste ge mig själv tid till återhämtning. Många helger det senaste året har jag inte ens orkat resa mig ut sängen utan bara legat hela dagarna och tittat upp i taket. Behöver kroppen det så får det väl vara så. Med utmattningen kom också en medelsvår depression vilket är väldigt jobbigt. Jag tar ingen medicin och jag vägrar medicin, jag ska fixa det utan. Sömnproblem kom också som ett brev på posten och jag har märkt att jag har extremt stora sömnsvårighetern är det är något som oroar mig, när det är något jag tänker på. Detta är svårt att ändra på då det många gånger sitter i mitt undermedvetande men jag tror att jag har börjat bli lite mer medveten om det nu. 

 

Om ett år, från idag - alltså den 16 augusti 2021 ska jag läste om detta inlägg, reflektera över det gångna året och jag hoppas så innerligt att jag kan säga att jag har kommit en väldigt bra bit på vägen. Att jag har lärt mig att ge mig själv utrymme för återhämtning och inte jobba så mycket. Det måste ske, men det är bara jag själv som kan få det att ske. Första jobbveckan började bra, det var dock jättesvårt att åka hem efter jobbet istället för att stanna kvar, att försöka att inte titta mejlen 15 gånger på kvällen, att inte ta med jobb hem, att inte öppna ett dokument och börja skriva ner idéer till en ny skoluppgift, att inte jobba under helgen... Vad gör man liksom på kvällarna och helgerna när man inte jobbar? En tragisk tanke, jag vet men det är så det har varit de senate åren. Denna veckan har ju dock eleverna inte börjat än så det var mindre jobb såklart, jag måste bara lyckas hålla i detta när eleverna börjar också. Det är klart att jag kommer behöva jobba hemma ibland och stanna kvar på skolan och rätta ibland men det får inte bli så som tidigare, det får det bara inte! Just nu tål jag inte stress lika bra, mitt huvud blir segt som kola på eftermiddagarna och jag har svårt att tänka och koncentrera mig. Mitt minne är fortfarande väldigt dåligt och jag är väldigt trött. När jag kommer hem på eftermiddagarna är jag helt slut och det är en väldigt jobbig känsla, då blir jag ledsen för jag vill inte känna mig så trött - då blir jag gråtfärdig och jag vill inte känna mig gråtfärdig. Detta kommer att ta tid har jag insett men jag är taggad på att förändra mitt liv, en gång för alla. Eller förändra är kanske fel ord, jag är taggad på att få tillbaka mitt liv. Jag hade kunnat bli sjukskriven på heltid direkt för jag uppfyller alla symtom för utbrändhet men jag vill ju inte. Jag älskar mitt jobb, det är min passion men det är också samma jobb som gjort mig sjuk. Jag vill kunna hitta en balans, jobba med det jag älskar samtidigt som jag mår bra. Hoppas ni vill hänga med på min resa, påminn mig gärna i kommentarerna under veckorna om ni tycker att det känns som om jag jobbar för mycket. Jag kan behöva en påminnelse, eller 100... Allt detta i samand med kronisk (extremt tuff) migrän och diabetes typ 1, fy säger jag bara. När jag tänker på allt det jag skrivit nyss undrar jag hur jag orkat. Men som min tatuering säger Be strong girl.

 

Om ni läst hela, en eloge till er. Tack för att ni ville läsa mina innersta tankar. Gör inte samma misstag som mig, det är inte värt det. Ingenting är värt att må så dåligt att man inte känner igen sig själv. Att tappa sig själv någonstans på vägen är hemskt. Jag vill hitta mig själv igen.