VÄRLDSDIABETESDAGEN
IKVÄLL ÄR DET DIABETESGALAN PÅ TV3 KL 20.00, SNÄLLA KOLLA! EN ÖKAD KUNSKAP I SAMHÄLLET OM DIABETES KAN RÄDDA LIV. Jag förbereder mig på många tårar under kvällen, det blir alltid otroligt känslosamt. Idag är det världsdiabetesdagen, en dag som känns lite extra i hjärtat för oss diabetiker. Det är så otroligt viktigt att diabetes uppmärksammas mer i samhället, kunskap om diabetes kan rädda liv.
Om en diabetiker svimmar pga lågt blodsocker och hamnar i koma och då får INSULIN i och med att de flesta förknippar diabetes med sprutor kommer den här personen att dö. Får jag insulin i kroppen när jag har lågt blodsocker dör jag. Det är då SOCKER som gäller och INTE insulin. Så viktigt.
Att leva med diabetes går inte riktigt att beskriva för en frisk person. Det är en sjukdom som inte syns utåt, jag kan fortfarande spela den där glada tjejen och lägga in ett eller två leenden medan jag inombords ibland håller på att gå sönder. Ibland vill jag bara skrika och gråta, FÖRSTÅR NI INTE HUR JAG MÅR?! Förstår ni vad som händer i min kropp dygnet runt? Nej för hur kan man förstå, jag hade inte heller förstått om jag inte vore drabbad. Diabetes är ett heltidsjobb som man inte kan säga upp sig från. Jag vill bara vara som alla andra. Jag vill bara dra iväg utan att planera en massa, utan att hela tiden prioritera diabetesen. Jag vill bara få en natts god sömn utan att vakna och direkt tänka på min diabetes. Jag har inte sovit mig igenom en hel natt sedan i december år 2004, då jag fick diabetes.
Det som är det absolut jobbigaste med att ha diabetes typ 1 är att kroppen lever sitt egna liv. Jag kan äta exakt samma två dagar i rad och ena dagen ser ut såhär med en nästintill perfekt blodsockerkurva (det är jäkligt svårt att få till och det är sällan dagar ser ut såhär)
Medan nästa dag helt plötsligt kan se ut såhär
Var finns logiken? Ingenstans för det är kroppen som styr det mesta, inte jag. Blev jag stressad? Sov jag dåligt? Mens? Förkylning? Irritation? För lite mat? För många timmar utan mat? För mycket träning? För lite träning? Ja det är bara ett par av alla hundratals faktorer som spelar in. Blodsockret är det sista jag tänker på innan jag somnar varje kväll. Hur kommer natten att bli? Kommer det ligga stabilt eller högt? Hur mycket insulin vågar jag ta? Risken att jag hamnar i insulinkoma och aldrig vaknar igen finns varje gång jag går och lägger mig, inte konstigt att psyket bryts ner mer och mer för varje dag som går.
Jag önskar bara att jag kunde få känna på hur det är att vara frisk en eller två dagar, få känna den där friheten som friska människor tar för givet. 24 timmar utan att behöva tänka på diabetesen, en av mina största drömmar.
I skrivande stund ligger blodsockret på 16, det har varit perfekt hela dagen men när jag kom hem från jobbet steg det och det har bara fortsatt i den riktningen. Jag ska nu gå och ta insulin för att förhoppningsvis snart må lite bättre.
Jag är lycklig lottad att jag brukar känna av mina låga blodsockervärden. Jag vet diabetiker som har krampat och behövt åka ambulans ett flertal gånger. Jag har under mina 15 år med diabetes inte svimmat en enda gång. En gång var jag otroligt nära, det var när jag precis fått diagnosen och när jag låg på sjukhuset två veckor. Då skickade de iväg mig till gymmet, blodsockret rasade rakt ner och jag kunde inte stå upp i hissen tillbaka till avdelningen. Ett annat hemskt minne är också från sjukhuset. Personalen väckte mig mitt i natten och sa att jag har väldigt lågt blodsocker och måste äta dextrosol för att höja det. Jag kunde verkligen inte få ner dextrosolen då, det var så äckligt och jag var så less på allting som hade med min nya sjukdom att göra att det helt enkelt inte gick svälja dextrosolen. Jag satt i drygt en timme i sjukhussängen med mamma på ena sidan och sjukhuspersonalen på andra medan tårarna rann nerför kinderna. Jag bara grät och grät, där och då kände jag bara att jag kommer inte orka leva mitt liv såhär. Som tur är har min mamma alltid stöttat mig, hon har sedan dag 1 varit mitt stöd. Trots det känner jag mig ensam rätt ofta när det gäller min diabetes, det är ingen som förstår på riktigt för hur kan man när man själv inte är drabbad?
Jag ser verkligen fram emot galan ikväll, snälla titta du också! 20.00 på TV3. Varje krona som skänks ikväll är guld värd.
Kommentarer
Trackback