Sommaren började med en vecka i New York vilket har varit en dröm väldigt länge. Jag har ju jobbat otroligt mycket de senaste åren och har varit utbränd länge utan att själv velat inse det. Vi åkte till New York bara två dagar efter att eleverna slutade skolan så jag hann aldrig återhämta mig. Körde på auto läge i New York, det var en väldigt hektisk vecka - en förlängning av stressen på jobbet kan man säga. Jag var trött men glad. 

Väldigt härliga dagar dock och jag är så glad för denna resa, den kommer jag för evigt att minnas. 

Redan första dagen kraschade jag totalt. Att sticka hål på en ballong, det beskriver hela situationen bra. Från att ha varit uppe i varv och levt med konstant stress under många, många månader bara kraschade jag. Det är den värsta känslan jag varit med om. Några veckor efter att vi hade kommit hem från Spanien sa mamma något som krossade mitt hjärta, att hon inte sett mig genuint glad på flera veckor. Så var det faktiskt, log jag så var det fejkat - allt för att dölja hur jag egentligen mådde. Jag låg där på stranden med perfekt vy, snygg Instagramflöde men jag kände mig mer olycklig än någonsin. Varje morgon alarmet ringde kändes som ett straff, jag ville bara somna om och glömma allting. Att gå ned till stranden och lägga handdukar på solstolen kändes som en milslång vandring trots att det bara var 150 meter till stranden, det kändes som världens största krav. Det värsta var ändå att jag inte ens orkade resa mig från solstolen för att borsta bort sand från handduken, det kändes som att bestiga ett berg och jag ville gråta bara jag tänkte på att jag måste resa mig. Jag blir så ledsen när jag skriver detta för så ska inte livet vara men det är vad långvarig stress kan göra med en människa.

Sedan åkte vi till Polen, mitt andra hem. Jag älskar att komma dit, verkligen <3 Dock gjorde det så ont i hjärtat att se morfar försvinna allt mer. Han var där men ändå inte. Morfar har demens och också stora problem med höften och måendet överlag. Han har blivit som ett litet barn igen, behöver hjälp med nästan allt. Det fanns stunder då han knappt kände igen mig och mamma, det gör så ont i hjärtat. Jag hoppas innerligt att jag får träffa honom i sommar igen, jag måste...❤️ 

Sommarens sista resa gick till Grekland och det var verkligen den bästa veckan på hela året. Jag mådde lite bättre, var lite gladare och hade lite mer energi. Jag var långt ifrån mig själv men gladare än jag varit på flera månader. Under denna resan låg återhämtning i fokus och jag låg på stranden, badade, solade, läste, gick strandpromenader och sov. Varje dag såg likadan ut, jag fullkomligt älskade denna resa. 

Min fortsatt goda relation med familjen är jag också otroligt glad över. Mamma har varit min klippa i allt detta, herregud vad hon ställt upp för mig. Jag har många gånger känt mig som värdens sämsta dotter för att jag bara legat på soffan och inte kunnat resa mig. Då har hon varit där och stöttat. För evigt tacksam <3

Migränen har också varit en väldigt tuff grej. Jag började med Aimovig sprutorna i februari, hade sjukt stora förhoppningar och självklart blev jag besviken. Det är inte en mirakelmedicin. Jag har haft fler "bra" dagar under detta året än under de senaste åren men långt ifrån så som det borde vara. September månad var magisk, jag vet inte vad som hände då men jag hade "endast" 9 migrändagar den månaden. Mådde under den månaden relativt bra under cirka 20 dagar vilket var magiskt. Sedan kom bakslaget i oktober och det har varit ett helvete sedan dess. Detta är såklart också något som börjar ta hårt på psyket, den ständiga förhoppningarna som bara slås i spillror. 

 

Har haft fina dagar med mina vänner under året! Inte så många stunder som jag hade önskat, men väldigt roliga minnen i alla fall. Jag vill verkligen orka träffa kompisar mer och orka hitta på mer saker med personer som jag tycker om. Måendet har satt lite stopp för det i år. Nästa år vill jag ha minst dubbelt så mycket av detta <3