Diabetes i 14 år
14 år.. För 14 år sedan förändrades mitt liv helt och har aldrig blivit sig likt sedan dess. 7 december 2004, då fick jag reda på att jag har diabetes. Jag kommer aldrig någonsin glömma den dagen, minnet går liksom inte att sudda ut. Att det redan har gått 14 år är helt galet.
Min allra största dröm är att vakna en morgon och inte längre ha diabetes. Det är en daglig kamp och oro 24/7, en kamp som jag ibland bara känner för att ge upp men om inte jag kämpar, vem ska göra det åt mig? Jag kommer inte ihåg hur livet var när jag var frisk, ni som är friska: uppskatta varje minut för helt plötsligt vänder allt. Jag hade gett allt för att få ett par dagar utan diabetes, ett par dagar där jag kan vara fri, där jag kan göra exakt vad jag vill utan att hela tiden tänka på vad jag äter, hur jag kommer att må, vad blodsockret ligger på, hur mycket insulin jag ska ta osv. Dessa tankar finns i bakhuvudet dygnet runt, det är det absolut jobbigaste med diabetes. Min sista tanke innan jag somnar är hur mitt blodsocker kommer att vara under natten och det allra första jag gör när jag vaknar är att kolla blodsockret och se hur natten har varit, varje morgon önskar jag att det ska ha varit en bra natt, att blodsockerkurvan varit någorlunda stabil för att börja morgonen med ett dåligt värde är bland det värsta som finns. En tanke som gör mig mer och mer skrämd är att blodsockret någongång kommer att sjunka så mycket under natten att jag inte vaknar, vilket leder till att man svimmar, hamnar i koma och dör. Detta kan hända varje natt, förstår ni stressen? Jag vill leva, jag vill inte dö.
Tillbaka till år 2004. Jag hade under en period druckit väldigt mycket, då pratar vi om ett helt glas dricka och efter 5-10 minuter var jag törstig igen, detta ledde såklart till att jag kissade ofta. Mamma ville kolla upp så att allting stod rätt till så hon tog med mig till Hälsoringen i Hässleholm. Jag kommer ihåg hur jag satte mig på en stol och sköterskan sa att hon kommer sticka mig i fingret. Jag var inte alls beredd på det besked jag skulle komma att få några minuter senare, ett besked som gjorde att mitt liv gick från 100 till 0. Jag märkte direkt på sköterskans allvarliga min att det var något fel med mig. Caroline, du har diabetes. Ditt blodsocker är uppe på 24 och du måste snabbt åka in till sjukhuset i Kristianstad. Exakt dessa ord, de kommer aldrig att försvinna från minnet. VA?! Diabetes? Vad är det?! Kommer jag att dö? Jag visste i princip ingenting om diabetes. Det enda jag visste var att man tog sprutor och redan då blev jag illamående, jag hatade ju sprutor. Vad diabetes innebär hade jag verkligen noll koll på. Vi åkte snabbt hem, packade ner det viktigaste och åkte akut in till sjukhuset. Där och då började det riktiga helvetet. Två veckor spenderade jag på sjukhuset, det var de absolut värsta två veckorna i hela mitt liv.
Jag får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på denna period. Caroline 11 år, med dropp i armen och en maskin släpandes efter mig, vart jag än gick. Att gå på toa och släpa en stor droppmaskin efter sig som 11 åring, alltså nej. Bara nej. Vakna nätter med panik, ångest och gråt. Att lära mig allt om sjukdomen var ett rent helvete. Helt plötsligt skulle jag ta sprutor sju gånger om dagen. Jag var tvungen att planera mitt liv i minsta lilla detalj. Att ställa in insulindoser är bland det svåraste som finns, antingen var jag hög eller låg. Jag väcktes flera gånger per natt av olika sköterskor och läkare. En natt vaknade jag av att någon ruskade om mig, Caroline, du har jättelågt blodsocker! Du måste äta druvsocker och det snabbt, annars kommer du att svimma. Jag satt där i sängen i drygt 1 timme och kunde inte få ner dessa jävla äckliga druvsockertabletter. Caroline 11 år, i en säng mitt i natten med tårar rinnandes nerför kinderna. Under dessa två veckor var jag tvungen att lära mig hur jag ska leva mitt liv. Det var galet tufft. När jag äntligen fick komma hem efter två veckor, då började mitt nya liv på riktigt. Okunskap, ovisshet och nervositet. Hur skulle jag våga sova om nätterna? Jag kunde ju faktiskt dö. Vad fick jag äta? Vad skulle hända om jag glömde ta en spruta? Så många dagar och kvällar som jag grät av smärta när jag stack mig med sprutorna. Det gjorde ont, så ont. Sprutorna sög och livet sög. Jag ville vara en vanlig tonåring, precis som alla andra. Mamma och min bror men framför allt mamma var ett oerhört stort stöd under sjukhusperioden och under de första åren hemma. Mamma var uppe varje natt och kollade mitt blodsocker. Hon gick igenom så mycket, så många oroliga nätter. Fina mamma <3
Det absolut värsta med diabetes är att hur bra jag än sköter mig så lever blodsockret sitt egna liv. Jag kan äta exakt samma mat två dagar i rad, den enda dagen ligger blodsockret nästan perfekt för att nästa dag vara ett rent helvete. Allting påverkar. För lite sömn, för mycket sömn, stress, oro, för lite mat, för mycket mat, för lite insulin, för mycket insulin, träning, inte träning, mens, infektion, om jag blir upprörd osv..
Detta är en bra dag, här är min kurva från idag. Inom målvärdesområdet nästan hela dagen, då mår jag bra med min diabetes. Mellan 5-8, då mår jag som bäst. Jag har absolut inte gjort något speciellt idag - det har bara varit en dag där kroppen vill samarbeta med mig.
Här är en bild från i måndags. Fint på natten fram till kl 06 när blodsockret helt plötsligt steg? Jag vaknade med 20 i blodsocker och mådde galet dåligt, går inte ens förklara hur man mår då. Jag åkte till jobbet ändå och bs höjdes till 23,7. Jag tog en massa insulin, blodsockret sjönk och jag fick panik att jag skulle bli så låg så jag åt några kex. Då steg det igen och jag tog insulin ännu en gång. Vid lunch hade jag helt plötsligt 3 i blodsocker och en pil rakt ner. PANIK! Jag hade ju tagit galet mycket insulin under dagen, problemet var att jag absolut inte kunde få ner någon lunch alls i magen - det bara tog stopp. Mina kollegor hämtade saft till mig som jag fick leva på istället. På eftermiddagen kom ännu en dipp innan det började jämna ut sig vid 18 på kvällen. 12 timmar med ett helvete till blodsocker. Från 24 till 2. Kroppen efter den dagen, vad ska man säga..? Tar så galet mycket styrk.
Ännu en grymt dålig dag denna veckan. Högt, högt, lågt och högt igen. De senaste två veckorna har inte varit några bra diabetesveckor alls, det är så jobbigt :(
Idag, 14 år senare tittar jag tillbaka och är stolt över mig själv. Stolt över att jag varit- och fortfarande är så stark. Jag har tagit 30 660 sprutor och tagit blodsocker så många gånger att jag tappat känseln i fingertopparna. Jag har gråtit så många gånger och känt att jag snart inte orkar mer. Jag har fått så fruktansvärt illa pga ketoner att jag trott jag på riktigt ska dö. Diabetes är ett heltidsjobb som man aldrig kan ta semester ifrån, inte ens en timme. Min största önskan är att det ska komma ett botemedel men jag har slutat hoppas för länge sedan. Mitt enda val är att fortsätta kämpa. Stay strong girl. Det är nästa citat jag vill tatuera, för att alltid påminna mig själv om att vara stark. 💗
Denna bild förklarar såå bra hur en vanlig dag ser ut. De flesta andra stannar på emoji nummer ett och de två sista men nope, inte som diabetiker.
Inte konstigt att mitt minne är sämst, har jag inte ens mer plats att lagra saker i hjärnan 😜
Nu ska jag byta pump för insulinet är slut och sedan ska jag sova, är helt slut efter denna tuffa vecka. Om du läste hit, tack. <3
Kommentarer
» sarah
åh fin tatuering
Svar:
Carro
Trackback