Att leva med prestationsångest

Att vara en person med galet mycket prestationsångest kombinerat med att plugga körkort är verkligen inte bra. Jag har hela mitt liv varit en tjej som alltid vill lyckas med allt jag tar mig an, den värsta känslan som finns är känslan av misslyckande enligt mig. I skolan gjorde jag alltid mitt bästa, var tyst och räckte upp handen för jag tyckte - och tycker fortfarande att det är galet jobbigt att få en tillsägelse, därför gör jag allt för att inte få det. Jag kunde i flera timmar efteråt tänka på att en lärare sagt till mig, därför har det hänt typ 2 gånger under min skoltid.

 

Under högstadiet hade jag relativt bra betyg, jag pluggade mer än jag behövde men inte så att jag inte gjorde något annat på fritiden. Jag visste att jag skulle komma in på mitt gymnasieval så jag var nöjd det medelmåttiga betyg. Dock gnagade prestationsångesten i bakhuvudet, att jag faktiskt kan så mycket bättre och att jag inte gjort mitt bästa, jag var helt enkelt inte nöjd med mina egna prestationer. Därför satsade jag skyhögt från dag 1 på gymnasiet. Där är det ju extra viktigt i och med att man bara får en chans per kurs, betyget du får i 1an behåller du till studenten, det går liksom inte att jobba upp. Jag började sätta onormalt mycket press på mig själv. Jag pluggade efter att jag kommit hem från skolan i flera timmar, med paus för middag och långt in på nätterna. Jag grät, jag skrek, jag var helt slut men ändå fortsatte jag. Efter ett tag märkte jag att det var helt omöjligt att få högsta betyg i allting eftersom att ingen människa är lika duktig i allt. Matte, idrott och naturkunskap var över mina gränser och där förstod jag att jag inte skulle kunna nå högsta betyg, även bild var tufft. Allt annat skulle dock sättas! Mamma reagerade och sa att jag pluggar för mycket men jag bara fortsatte. I och med att jag alltid presterade bra började omgivningen också bli vana vid det. Jag kommer ihåg att jag fick VG- på ett prov i historia och min historialärare kom fram till mig i korridoren och sa något i stil med "Ja Caroline, detta provet gick inte lika bra som det brukar" När jag då frågade vad jag fick så sa han VG-, till och med mina lärare var vana vid att jag satte MVG på proven och då var VG- "dåligt". Jag pluggade så mycket att sömnen uteblev till stor del och det i samband med stress tror vi delvis är anledningen till varför mina migränanfall började. Jag började må allt sämre och i 3an var det så pass illa att jag gråtandes ringde till min geografilärare vid 22 på kvällen och sa att jag verkligen inte kan göra provet imorgon p.g.a. att jag har en sådan hemsk migränattack att det är omöjligt att plugga. Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och grät, dels av den sjuka smärtan men också av det faktum att jag inte kunde prestera som vanligt. Det var ett misslyckande för mig. Vissa i klassen trodde antagligen att jag fejkade min migränattack för att slippa provet, så var inte fallet. Nu i efterhand kan jag ångra att jag pluggade så mycket för det var inte värt hälsan. Jag har idag kronisk migrän som förstör mitt liv till en stor del, jag kan inte leva som de flesta andra. Det är inte säkert att jag inte hade fått migrän om jag inte hade stressat så mycket men den där frågan gnager fortfarande i mitt huvud, tänk om..? 

 

Dock pluggade jag inte för någon annans skulle, utan för min egen. För att jag skulle vara stolt över mig själv. Jag har aldrig fått en enda krona för mina betyg, pengar för varje höjt betyg eller för varje högsta uppnådda betyg som jag vet många fick och får än idag. Enligt mig ska inte betyg köpas med pengar. Att satsa på bra betyg ska komma inifrån och inte göras för att man får pengar för det. Att sedan få en present som överraskning är en helt annan sak men jag kommer aldrig betala mitt framtida barn en enda krona för betyg. Hur som helst, mamma hade inte blivti besviken på mig om jag fått G på ett prov istället för MVG men jag hade blivit galet besviken. Jag kommer ihåg att min svensklärare på gymnasiet som förövrigt lärde mig galet mycket och var en otroligt duktig lärare sa att jag inte ska bli besviken om jag inte får högsta betyg på svenska C nationella i trean eftersom att det är väldigt få som får det p.g.a. att man i princip måste skriva en helt felfri uppsats utan stavfel, skiljeteckenfel och med ett riktigt bra innehåll. Efter rättningen visade det sig att jag var en av 2/3 som fick högsta betyg och en felfri uppsats tillbaka. Stoltheten strålade ur mig, jag hade bevisat för mig själv att jag klarade det. Jag gick ut gymnasiet med 21 av 27 högsta betyg, väldigt bra betyg med andra ord. En av de personerna som hade högst betyg i 3an och jag var nöjd. Dock kan jag fortfarande tänka tillbaka idag och vara lite smått besviken att jag inte fixade cirka 3 betyg till ett MVG utan jag fick "bara" VG även om jag vet att det är helt fel tänk!! 

 

Idag jobbar jag själv som lärare och jag vill inte att mina elever sitter hemma och gråter av prestationsångest men jag vet att det finns elever som jag själv var, som kommer att vilja prestera på topp hela tiden oavsett vad lärare, föräldrar eller andra i närheten säger eller tycker. För sån var jag. Jag tycker inte det är bra och jag rekommenderar inte er till att göra det. Självklart ska man satsa på höga betyg om man har ambitionen, kunskaperna och den rätta hjälpen och självklart ska man satsa på att komma in på den där drömutbildningen med de där sjuka kraven på betyg men låt det inte gå ut över hälsan som det gjorde hos mig - för det är det inte värt. Så släpp en del krav på er själva, jag om någon vet att det är långt ifrån enkelt men försök. 

 

Det jag egentligen ville säga med det här inlägget från början är att trots att jag vet att jag inte behöver ha sådan prestationsångest på mig själv så har den verkligen kommit nu när jag pluggar inför körkortet. Jag är så galet nervös för teoriprovet och framför allt för uppkörningen. Kommer jag inte klara körkortet på första försöket kommer det att kännas som ett galet misslyckande, jag har ju klarat allt annat jag tagit mig an. Jag är livrädd, jag vill typ spy av nervositet. Det är ett av de viktigaste proven i mitt liv och helst vill jag sätta alla rätt. Jag vill känna att jag kan allt innan jag sätter mig i Kristianstad och skriver upp. Det är det som är det jobbiga för det är galet mycket man ska kunna! Jag känner bara ångesten stiga och stiga för varje dag. Jag ska plugga som en dåre denna tiden som är kvar innan uppskrivningen men jag ser verkligen inte fram emot dagar med ångest så det skriker om det. Jag känner mig såå tveksam på uppkörningen, har dåligt självförtronende så tror ofta inte på att jag kommer klara saker men jag vill så himla gärna klara detta. Prestationsångesten gör mig dock illamående, hur tusan ska jag klara mig igenom detta.. Även om jag nu sitter och skriver till er att ni ska släppa er prestationsångest kan jag inte riktigt göra det själv. Var dock inte som jag för det är jävligt jobbigt. 

Ta det lugnt och lycka till! När ska du skriva och köra upp?

Åh, jag är exakt likadan som du nu ang körkortet, PANIIIK

Uppkörningen, är bättre på att plugga än att köra bil haha

åh, kan känna igen mig... tänk om man bara kunde slippa det där :(

Usch vet hur det känns. Grät hemma innan jag körde upp för jag mådde så illa av min presentationsångest. Men det gick vägen ändå. :)

Det finns inget ont som inte har något gott som medför. Vad tycker du har varit positivt med att ha prestationsångest?

Så himla lätt för mig att sitta här och säga: det kommer att gå bra... Andas... Men jag förstår precis vad du menar.
Nu lider ju visserligen inte jag prestationsångest, men att ta körkort kan jag relatera till. Som många andra.
Plugga i den mån som du orkar, övningskör så ofta du kan. Gör mycket tester på körskolan som du kan.
Jag har dyslexi och har kämpat med allt som har med läsning att göra. Men jag klarade det, på första försöket, när det gäller teori samt uppkörning. Tog mitt körkort inom loppet av 2 månader.

Så som sagt andas, så kommer detta att gå vägen skall du se

Lycka till

Det kommer säkert gå jätte bra, dom flesta är nervösa inför uppkörningen och det e inget konstigt i sig så du ska istället tänka att du fixar det, för efter allt jag läst så har du lyckats bra och det kommer du göra denna gången med. Lycka till!

Förstår känslan! Har också haft världens prestationsångest men har lärt mig att hantera den bättre :)

jag är likandan!

kram på dig

Jag var också jättenervös inför både teori och uppkörning. Teorin klarade jag på första försöket och uppkörningen på andra. Jag hade väldigt höga kvar på mig själv men jag kan säga att när du väl fått ditt körkort så spelar det absolut ingen roll, glädjen och friheten man känner övervinner alla negativa känslor! Jag hejar på dig, lycka till!! :D

Vad bra du skrev om detta, känner igen mig själv så väl. Cred till dig!

Tack för att du skriver om prestationsångest.

Vad jag känner igen mig i ALLT det du skriver. Jag lider även av prestationsångest idag men försöker ta ett par stycken andetag och säger till mig själv " det här fixar jag och jag gör MITT BÄSTA!!" 😊

Jag blev mamma för två månader sedan. Där kan jag känna av prestationsångest. Samtidigt tar det tid att lära sig. Ta en dag i taget.

Jag känner verkligen igen det där! Jag var likadan tills jag insåg att det inte var värt det och nu har prestationsångesten trappats ner en hel del! Sen vill jag säga att du ska nog inte oroa dig för teoriprovet, det är logiska frågor och du kommer säkert klara det! Jag var också mest nervös inför uppkörningen haha!
Ta hand om dig och lycka till med allt!

Men åh du hinner du fixar detta , kram

Jag känner igen mig från när jag var yngre. Väntade med körkort, väntade med att tävla hästen, väntade med att träffa Mr Right, väntade med barn... Jag vill bara säga - tro på dig själv och kör! Hoppas du har någon som kan hjälpa dig att våga. Idag kan jag se tillbaka och har allt det jag väntade med/tvekade inför. Det var ju plättlätt när jag vågade köra på. Bättre att misslyckas än att aldrig våga.

Kanske ska du ändra målet för uppkörningen? Målet kanske inte ska vara att du klarar kortet utan målet kanske ska vara att du går dit och ser hur det går till och hur det känns att köra med en examinator i bilen? Går det galant är det ju bara bra sedan men målet kanske ska sättas lägre så prestationsångesten dämpas?

Tycker det är härligt att du jobbar som lärare då du har möjlighet att hjälpa andra med ditt agerande.

Känner igen mig i att prestationsångesten som man lite kommer ifrån när man slutar plugga kryper tillbaka när man ska ta körkort. Jag tog mitt som 26-åring, så ganska sent, mest för att jag bodde utomlands och inte tyckte att jag behövde det innan. Jag pluggade hårt inför varje moment och fick alla rätt på teoriprovet samt klarade uppkörningen felfritt på första försöket. Bra såklart, men stressade otroligt mycket över det. I efterhand kan jag verkligen konstatera att jag hade kunnat ta det mycket lugnare!