Bara fel

Åh Gud den här dagen blev verkligen inte heller som tänkt. Fan vad livet är tufft ibland. Livet är underbart när hälsan finns där. Enligt mig finns det inget viktigare här i livet än hälsa och kärlek. Mår man dåligt så spelar pengar eller annat ingen som helst roll. Ibland blir jag bara så trött på att alltid ha ont. Att jag aldrig kan känna den där riktiga glädjen som andra kan. P.g.a. min migrän tappar jag 80% av min livsglädje. 

Idag gick jag ju till jobbet trots att jag mår skit och det skulle jag nog inte gjort. Dels har jag svinont i halsen och mår riktigt illa. Sen är jag ju så täppt att huvudet blir katastrof. Alla lärare samlades i klassrummet för genomgång och redan när jag kom in mådde jag dåligt men hurtig som jag är så tror jag alltid att jag klarar allt. Där inne fanns verkligen 0 syre och jag bara kände hur huvudet började pulsera allt mer och hur illamåendet stegrades. Jag är liksom en person som aldrig vill visa mig svag, vill alltid vara stark och klara allt. Detta är nog första gången i mitt liv som jag kände att jag måste ut och det nu för annars kommer jag svimma. Sa till chefen att jag har så galet ont så sprang ut i korridoren och bara grät. Grät av smärta. Hur många gånger ska jag behöva göra det?? Varför kan jag aldrig må bra?

Åkte hem och har sovit hela kvällen. Imorgon tror jag inte det blir jobb för min del vilket ger mig sjukaste ångesten. Jag vill jobba, jag vill undervisa och träffa mina elever. Jag älskar mitt jobb. Jag har under den senaste veckan fått höra kommentarer av mina eleve som värmer hjärtat 100 grader. De är så fina. Sen är det ju det att prestationsångesten gör sig påmind igen. När någon annan tar mina lektioner så tappar jag kontrollen, då vet jag ju inte längre vad som händer vilket är superjobbigt. Det är inte det att jag inte tror att någon annna kan göra ett bra jobb utan att jag inte är där. Det känns sååå jobbigt. Drömmen hade varit att vakna upp imorgon och helt plötsligt vara frisk. 

Att kunna andas som en vanlig människa hade ju varit skönt?????

Usch, jag förstår din känsla. Jag kan inte förstå hur du känner eller hur ont det gör, men känslan förstår jag. Att man vill så mycket, men ändå går det inte. den där maktlösheten och känslan av att inte räcka till. Det är hemskt. Usch. Men jag finns här om du mot all förmodan skulle vilja prata, kom ihåg det!

SV: Ja det känns inget vidare bra... nu har han flyttat, Julian, och det känns... konstigt. Jag har nog lite inbillat mig själv att han typ är sjuk eller något, för än så länge känns det inte så farligt, men det kommer nog att slå till igen. Han flyttade i fredags, så det har inte gått så lång tid ännu, men vi får väl se vad som händer...

Stakars dig.
Hoppas du mår bättre nu? Kram.

Åh ja migrän är fruktansvärt.