Idag har jag gjort något jag varit nervös för sedan maj. Jag har gått och tänkt på det exakt varje dag och det har varit riktigt jobbigt. Det känns nu som om en sten som vägde 100 kg har lättat. 

 

Idag kom min examinator från universitetet och bedömde min sista praktik. Jag skojar inte när jag säger att jag aldrig varit såhär nervös under hela mitt liv. Hjärtat bankade verkligen i 180 och benen skakade när jag stod det framme. Dock fick jag senare höra att man inte alls såg på mig att jag var nervös? Att jag tydligen såg helt lugn ut (ehhh inte vad jag kände mig i alla fall). När jag vände mig om för att byta sida på powerpointen så tänkte jag för mig själv för fan Carro, skärp dig. Du har undervisat så många gånger, detta klarar du. Jag blev därefter betydligt lugnare och 60 minuters lektionen gick asbra!!! Jag fick så positiv feedback under samtalet vi hade därefter. När han sa att jag har klarat det sprack mitt ansikte upp i världens största leende. Fick kramar av flera lärare och en hade lämnat en liten rosa lapp på min dator där det stod lycka till :) När jag sedan kom in i klassrummet fick jag ett stort grattis skrivet på tavlan. Vilket gäng alltså! Så snälla och peppande, alla blev så genuint glada för min skull, elever som lärare ♥

 

Jag har föreberett mig, övat och övat. Skrivit planeringar, gjort powerpoint, matris, läst mig in på bedömningen osv. Jag stannade kvar till klockan 18 två kvällar i rad och tränade på lektionen i ett tomt klassrum. Jag är så jäkla stolt över mig själv! Detta känns så skönt. Jag är otroligt målinriktad och ger jag mig in i något så ska det göras ordentligt. När jag fick reda på det så var mamma såklart den första jag ringde, hon var nog för tusan mer nervös än vad jag var, sötaste mami.