När jag väntade på mamma efter 4 så rann tårarna, jag hade så ont. Ingen förstår hur jobbigt det är. Jag försöker vara positiv och glad hela dagarna men hemma brister det. Orkar inte må såhär dåligt längre, det är liksom ingenting som känns roligt då. Att en sjukdom som migrän kan förstöra ett helt liv. Jag blir så arg. Varför ska jag genomgå detta helvete varje dag? Varför tar det aldrig slut? Vad har jag gjort för fel för att jag ska straffas och må såhär dag in och dag ut? Förtjänar jag inte att må bra i alla fall några dagar i veckan? Tydligen inte. Det jobbiga är att ingen förstår. Jag hade inte förstått hur ont det gör om jag inte haft dessa attacker själv. Det går liksom inte sätta sig in i någon annans smärta. 

Ska sova nu. Borde rätta och skicka in uppsatsen men kroppen säger nej. Får faktiskt ta och lyssna.