Alltså åh vilka jävla skitdagar. Det känns som om min diabetes dödar mig sakta men säkert. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit de senaste tre dagarna. Efter 12 år fick jag ångest av mina sprutor. Jag kände att jag kommer spy om jag blir tvungen att ta en spruta till. Jag fick någon sorts konstig panikkänsla och bytte därför till pump vilket funkade jättebra, till en början. Jag ska byta den vart 3e dag, nu byter jag 3 gånger per dag. Den läcker och mitt blodsocker stiger till 16-22 och jag får inte ner det. Min kropp tar så jävla mycket stryk. Jag känner mig som om jag blivit påkörd av en lastbil. Helt orkeslös och arg. Arg på min kropp. Arg på att jag fick den här skitsjukdomen. Arg på pumpen som inte gör sitt jobb. Arg på allt. Jag kanske måste byta tillbaka till sprutor och det tror jag inte att jag kommer klara.

Diabetes typ 1 är en jävlig sjukdom och det gör så ont i hela mig att folk bara tror det är till att ta lite insulin och sen kan man leva som normala människor. NEJ det kan man inte. Diabetes är så mycket mer. Diabetes är ett heltidsjobb, en heltidssysselsättning. Jag kan aldrig slappna av, min kropp tar så mycket stryk av svängigt blodsocker. Min hud är stucken, röd, svullen och blodig av allt pumpbyte.

Det är verkligen inte bara till att ta insulin och den är allt bra. Jag kan äta exakt samma under två dagar men ändå gör blodsockret som det själv vill. Vi diabetiker kan inte styra över våra kroppar. Jag är precis som du, du med en frisk bukspottskörtel som kan äta vad du vill. Skillnaden är bara att din kropp sköter ditt insulin av sig själv. Din kropp vet om du ska få 2 "enheter" insulin eller 15. Du behöver bara äta och inte bry dig. Det kan inte jag och vi som har diabetes. Min kropp har inte en jävla aning hur mycket insulin den ska pumpa in för det finns inget insulin. Det måste jag få in i kroppen på egen hand och jag är ingen expert. Jag vet inte hur mycket insulin min kropp behöver en måndagsmorgon när den känner att allt är på topp eller en torsdagskväll när allt går åt helvete. Jag vet inte och det känns så meningslöst.

Så snälla, diabetes är ingen lätt sjukdom som folk får det att framstå som. Var finns diabetesgalorna? Var finns de synliga insamlingarna så att vi sjuka diabetiker kanske kan få tillbaka vårt normala liv? Jag blir så ledsen, jag vill vara frisk. Jag vill inget hellre i mitt liv än att vara frisk och må bra. Diabetes är ett heltidsjobb och jag vill säga upp mig. Och det nu.