Hata är ett starkt ord men det är det jag känner för honom, hat. Hur kan man känna något annat? Så många gånger han har ljugit, så många gånger han har svikit, så många gånger han har sårat. Nu finns han inte med i bilden och jag ångrar inte mitt beslut. Jag är vuxen nu, jag klarar mig själv, jag behöver inte honom. Synd jag inte insåg det för många år sedan. Att han inte kom till min student eller framför allt mitt utspring är nog det som sårar mest inom mig. Hur kan man ens göra en sådan sak? Hur kan man leva med sig själv och veta att man har en dotter man fullkomligt struntar i?

Jag hade också velat ha en pappa jag älskar. En pappa jag kan lita på men det har jag aldrig kunnat. Mamma är den enda som varit ett telefonsamtal bort, det var inte ens lönt att skriva upp pappas telefonnummer på de här lapparna men lämnade in i skolan med kontaktuppgifter om någonting skulle hända för han skulle ju ändå inte svara. Det gör ont ja men jag behöver inte människor i mitt liv som inte förtjänar att vara där. 

Han bryr sig inte om mig och jag bryr mig inte om honom längre. Han förtjänar inte att kallas pappa. Jag har ingen pappa. 

Jag tycker inte alls detta är jobbigt att prata om så har ni några frågor så ställ de på ask.fm/carro93 så svarar jag. 

Pappa, du är inte längre någonting för mig. 

Ni som har en bra pappa, krama om honom och var lyckliga.