Några av er har undrat vad jag gjorde på akuten så tänkte skriva lite snabbt.

 

I torsdags mådde jag skit hela dagen, men tog en migräntablett kl 11 och då blev det lite bättre. Men kl 3 fick jag så sjukt ont i huvudet igen. Kom hem, vilade men det hjälpte ingenting. Klockan 6 tog jag ännu en tablett för jag klarade inte av smärtan. Mamma kom hem från jobbet, jag gick och la mig i ett mörkt rum men kunde verkligen inte ens ligga ner för det gjorde så oerhört förbannat ont. Det kändes som om någon stack in knivar i mitt huvud och vred om, smärtan strålade ner i nacken, bakhuvudet och allt. Jag fick typ panik så ont det gjorde. Kunde varken sitta eller ligga ner. Sån smärta hade jag på emporia då när jag och Maja var där och har haft det 1 eller 2 gånger innan. Så den hemska smärtan händer inte så ofta. Jag klarar av vanlig migrän, det är skitjobbigt men jag klarar det. Men en sån här migränattack, den är inte mänsklig. Tårarna började rinna och jag grät och skrek av smärta.

 

Mamma sprang in till sovrummet och jag skrek: JAG MÅSTE TILL AKUTEN!! Klockan var då halv 8 på kvällen och de stänger kl 8. Vi klädde snabbt på oss, in i bilen och mot akuten. Jag grät hela vägen, det var så hemskt. När vi kom till akuten var ingen annan där, så skönt. Först fick jag prata med en sjuksköterska som skrev ner hur jag mådde och sånt, och där satt jag och grät, helt röd i ansiktet och mascara utsmetad i hela ansiktet, lagom snyggt ju. I alla fall, hon såg hur hemskt jag mådde och sa åt en annan sköterka att hon skulle hämta en rullstol till mig. Wtf rullstol? Nähe du, jag vill inte åka rullstol. Gå kan jag. Fick gå in i ett rum med en säng.

 

La mig på sängen, efter ett tag kom en sjuksköterska och en praktikant. Hon tog blodtryck på mig, puls, ekg och sen skulle hon ta blodprov. Det var ljust i rummet så hon la blött papper på mina ögon och panna. Jag har aldrig i hela mitt liv tagit blodprov utan bedövning eftersom jag är så jäkla rädd för nålar. Så när jag fick höra att de skulle ta blodprov blev jag ännu mer illamående. Som sagt så såg jag ju ingenting men hörde hur mamma drog efter andan när hon tog upp nålen. I efterhand berättade mamma att nålen var så himla lång och stor så hon blev orolig över hur jag skulle klara det. Tur att jag inte såg för då hade jag antagligen svimmat. Men kände, det gjorde jag. En stor nål rakt in i armen. Det var praktikanten som skulle ta blodprov på mig och först kunde hon inte hitta mitt blodkärl så hon stod och tryckte på det i flera minuter och jag väntade bara på nålen som skulle tryckas in. Till slut trodde hon att hon hittade det och stack in nålen, jävla nål. Tror ni att det kom så mycket som en enda liten droppe blod?! NEEEEJ. Så hon vände och vred på nålen åt höger och vänster, upp och ner. Ville typ dö. Men nej det funkade ju inte så hon tog ut nålen och så fick sköterskan sätta in den IGEN, asså SKIT. Det var riktigt dålig stil av dem, de ser hur ont jag har och hur jag lider och så blir jag värsta försökskaninen?! Kan man inte ta blodprov så får man väl träna på patienter som mår bra istället. Andra sticket gjorde också cpont. Inte nog med det, så fick jag en tredje nål insatt och den skulle sitta i armen i 3 timmar. Alltså AJ. Jaha, så där satt nålen och sen lämnade de oss i 1 timme. Och jag hade alltså inte fått något smärtstillande under hela den här tiden. Trodde jag skulle bli galen.

 

Efter 1 timme fick jag träffa en läkare. Det blev blodtryck och puls igen. Febern togs, 37,2 som det var lite upphöjt. Mina lungor kontrollerades, har haft problem med dem innan. Hon kollade min hals och sa att den var lite infekterad. Sen tog de sånt halsprov på mig, ni vet en sån trästicka rakt ner i halsen och sen en sån lång äcklig vit bomullspinne som ska tryckas ner rakt i halsen. Klöks gör man, höll på att spy. Efter det kom en patient med stroke in och då var läkaren tvungen att ta hand om denne först. Så vi fick vänta i ytterligare 55 min. Fortfarande utan något smärtstillande, ville bara skrika!! Efter 1 timme var halsprovet klart och blodproven också. Men de visade inget som tur var. Halsprovet var negativt så det var ju tur. Sen träffade jag en massa andra sjuksköterskor som tog prover och sånt skit. 

 

Sammanlagt låg jag i den sängen i 3 timmar, höll på att bli galen. 1. sängen var skitliten 2. rummet var litet och varmt, man fick seriöst typ klaustrofobi 3. nålen i armen gjorde asont 4. mitt huvud höll på att sprängas och inget smärtlindrande!!!

 

När allt var klart kom de in med en ZOMIG NASAL 2,5. SKÄMTAR DE SERIÖST MED MITT LIV?! Kom jag in till akuten för att få en zomig nasal, precis en likadan som jag har hemma????? Blev sååååå arg. Åkte in till akuten för att jag trodde jag skulle få en imigran spruta typ dirkekt så att smärtan från helvetet kunde gå över. Så det var helt onödigt att åka dit, sjukt dålig sjukvård vi har här. Riktigt mesig. Man hinner typ dö innan man får hjälp. Sen direkt när jag hade fått zomig skulle vi åka hem. Så himla dåligt gjort av dem att de inte gav mig zomig direkt när vi kom dit så att jag kunde ligga och vila med den i 3 timmar så att lite av smärtan skulle gå över. Istället låg jag där och plågades. Ville bara springa hem. 

 

Ja där var min tordagskväll. Den sög och akuten suger. Värsta kvällen på länge, vill aldrig mer uppleva sån smärta.

 

Nu ska jag sova, hejdå.