Innan jag åkte till Spanien var jag och Maja på bio, vi kollade på förr eller senare exploderar jag. Jag, Maja och ungefär alla i hela biosalongen satt och storgrät, även killarna.. Då kan ni tänka er hur sorglig den var. Men det är en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. Så himla vacker, berör så mycket.

 

Killen som spelar huvudrollen? ALLTSÅ DÖR SÅ SNYGG. Ge mig honom, snälla.

 

Har ni sett den? Om inte så tvingar jag er att kolla, jag tvingar er! Annars går ni miste om något helt underbart. Kolla trailern, ni kommer bli kära i filmen, det kan jag lova er. 

 

Cancer är en sån himla hemsk sjukdom. Jag kände igen mig själv i delar av filmen, eller framför allt min mamma. I de delarna där Hazels mamma är så orolig så att hon inte vet vad hon ska ta sig till. Så är det med min migrän och min mamma också. Mamma ser hur mycket jag lider varje dag och ändå kan hon inte göra något åt det. Det måste vara bland det värsta man kan vara med om som förälder. När man ser hur dåligt ens barn mår men man inte har något inflytande i det, att man inte kan styra något.

UPDATE: sorry men du som skrev på ask, vilken idiot. Jag svär. Lär dig tolka en text innan du skriver något. Jag skrev att jag kände igen mig i OROLIGHETEN kring en sjukdom din inkompetenta människa. Lär dig skillnaden eller börja koncentrera dig mer på lektionerna.

 

Jag längtar SÅ tills denna film kommer ut på DVD. Då ska jag kolla på den om och om igen.