Sämsta pappan, bästa mamman
Personligt inlägg
Så himla trött på att min pappa håller på som han gör. Eller "pappa", han är inte ens värd att kallas pappa. 
Han har åkt iväg till Thailand igen, utan att ens säga ett ord. Det har jag fått reda på genom andra personer han sagt det till. Så mycket betyder jag. Känns roligt att han inte svarat i telefon på 7 månader. Han kom inte ens på min student, på mitt urspring, på min viktigaste dag, på balen. Han finns liksom aldrig där. Händer något är det inte ens lönt att ringa, för han kommer ändå inte svara. Han är en känslokall, manipulativ lögnare.
Utan mamma hade jag absolut inte stått där jag står idag. Min mamma har varit en sån kämpe, uppfostrat 2 barn alldeles själv, utan hjälp från någon, i ett land där hon inte kunde språket, inte hade jobb. Men genom hårt plugg i skolan har hon jobbat upp sig till den person hon är idag. Och jag kunde inte varit stoltare. Min hjälte, min förebild. Min självständiga mamma.
Hon flyttade ifrån min pappa och skiljde sig från honom när jag var 1,5 år så att jag och min bror skulle få en trygg och bra uppväxt. Hon har alltid tänkt på oss i första hand och det är jag evigt tacksam för.
Mamma jag älskar dig, tack för att du finns och tack för att du kämpar. Tack för att du står ut med min dagliga migrän, med mitt gråt, med oändliga läkarbesök och räkningar för mediciner utan slut. Tack för allt mamma.
Kommentarer
Trackback
