Äntligen hemma! Det har varit en jobbig dag. Migrän, illamående, regn, kyla, jobbigt seminarium. Och det värsta: fick den sjukaste känningen (lågt blodsocker) 4 minuter innan tåget var framme i Hbg. Det går inte riktigt att förklara hur det känns när man har en rejäl känning, man är inte riktigt kontaktbar, det känns som om man svävar långt därborta. Vad kan jag ha haft, 1 kanske? Vid 0,5 ungefär svimmar man. Det värsta med känning är att man svettas något så otroligt, oavsett hur kallt det är. Så jag satt på tåget, svetten rann ner för pannan och ryggen, jag skakade, var likblek och mådde skit. Hade redan ätit upp hela mitt paket dextrosol (som ska höja blodsockret). Ville sitta kvar på tåget men var tvungen att gå av eftersom det skulle köra. Tog mig upp på stationen, sprang in på pressbyrån och köpte Marabou. Var inte alls sugen på choklad men var tvungen att äta upp det. Hon bara "vill du köpa 2 kanelbullar för 25 kr?" Jag bara nej!! Ge mig bara mitt choklad!!! Satte mig på en bänk utanför, det var skitkallt på stationen och jag bara svettades och svettades och skakade. Kallsvettades gjorde jag, svetten rann men jag frös, riktigt obehagligt. Under mina 7 år som diabetiker tror jag inte jag varit med om detta innan. Eller då har jag i alla fall varit hemma så mamma har kunnat hjälpa mig men jag har aldrig varit själv. Diabates är verkligen inte att leka med, man måste ta det seriöst annars kan det gå illa.