FUCK DIABETES
Jag hittade ett av mammas alla högskolearbeten för några dagar sedan. Läste igenom detta stycket och fick tårar i ögonen, helst vill jag inte tänka tillbaka på den tiden, på det som förändrade hela mitt liv.
På sjukhuset insåg jag vilka som är de två mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Min mamma var vid min sida 24/7, hon var min ängel. Och min bror, vilken fantastisk bror, då kände jag verkligen att han älskar mig och ställer upp, no matter what. Tack för att ni finns!
"Cullbergs kriskurva genomgick jag när min dotter fick diabates. Chockfasen glömmer jag aldrig. Adrenalinet rusade i kroppen och hjärnan skrek bara nej, nej. Därefter kom all oro om sprutor och mat. Allt var negativt och man frågade hela tiden. Det var två hemska veckor på sjukhuset. Man kände sig maktlös och rädd. Detta höll i sig tills vi var hemma. Då kom den inåtriktade aktiviteten. Kampen om att klara det. Man fick börja planera. Alla tider som måste hållas och att leta upp speciella matvaror i butiken. Här kom vi också in i bearbetningsfasen. Prova och testa nya maträtter, byta ut en sak mot en annan. Det är stressigt och jobbigt. Man måste läsa på alla innehållsförteckningar och upptäcker att nästan allt innehåller socker. Vi är inne i sista fasen nu, nyorienteringsfasen.
Det har tagit över ett år. En mycket rygg tid som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Vi klarade det, men den tanken fanns inte när vi var i chockfasen. Då var allt kaos."
Stycket beskriver mina tankar och känslor väldigt bra. Den 7 december 2004, snart 9 år sedan. Jag har tagit ungefär 16 000 sprutor. Det finns inget botemedel. Hela livet har förändrats. Jag måste planera allting. Sjukhusbesök, läkarbesök, ögonkontrollsbesök är nu en del av min vardag. Det är tufft, men jag är stark. Fast ibland brister det, när sprutorna gör så himla ont så tårarna bara rinner ner för kinderna för det är en obeskrivlig smärta. Då tänkter jag "varför jag? Varför är livet så orättvist". Men oftast klarar jag det bra, jag sköter mina sprutor och dricker inte alkohol. Jag har lärt mig att livet inte är en dans på rosor och det är bara att försöka anpassa sig så gott det går.
På sjukhuset insåg jag vilka som är de två mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Min mamma var vid min sida 24/7, hon var min ängel. Och min bror, vilken fantastisk bror, då kände jag verkligen att han älskar mig och ställer upp, no matter what. Tack för att ni finns!
Även min mellanstadieklass var ett stort stöd för mig och min lärare.
Kommentarer
Trackback