Jag minns den 7 december 2004 som om det vore igår. Jag hade mått väldigt dåligt under en tid. Jag orkade knappt något längre, jag drack onormala mängder dricka (1 glas och några minuter efter var jag så sjukt törstig igen så min kropp skrek efter vätska) och jag sprang på toa hela tiden för det går inte hålla en sån mängd dricka inom sig. När jag var hungig kunde jag inte vänta på maten utan jag var tvungen att ha det DIREKT annars kunde jag bli lagom otrevlig. Jag kommer ihåg när morfar hämtade mig från skolan, jag var så hungrig så jag började gråta och skrika i bilen trots att det bara var 10 min hem. Morfar blev väldigt arg på mig. Det var dessa tecken jag upplevde & det var inget jag kunde kontrollera. 

Den 7 december 2004 åkte jag och mamma till hälsoringen för att träffa en sjuksköterska som skulle ta prover på mig. Det räckte med att hon tog ett blodstick i mitt finger och några sekunder efter det fick jag höra det värsta beskedet i mitt liv "Caroline, du har fått diabates", dessa ord förändrade hela mitt liv. Jag fick en chock, allt blev svart. Vadå diabates? Jag? Sånt händer ju inte mig? Vad innebär ens diabates? Jag blev helt knäckt. Sköterskan berättade att min kropp har slutat producera insulin och att diabates är en sjukdom som aldrig försvinner, jag kommer ha det hela livet. Jag började gråta, jag var en 11 årig tjej som nyss hade fått det hemskaste beskedet i mitt 11 åriga liv.

Sköterskan sa "ni måste in till akuten i Kristiandtad och det fort". Jag kommer ihåg orden jag sa till mamma då "mamma, kan du inte göra en varm macka till mig innan vi åker in till sjukhuset?" Hahah, jag fick min macka. Vi packade sedan de viktigaste sakerna och därefter åkte jag och mamma in till sjukhuset i Kstad. Där började helvetet. De 2 värsta veckorna i mitt liv. Allt ändrades om. Från att ha levt ett normalt liv skulle jag nu ta 5 sprutor om dagen. 5 sprutor?? Jag som är så himla rädd för sprutor. 

De kommande 2 veckorna blev jag matad med information kring diabetes i princip dygnet runt. Jag skulle lära mig att ta sprutor, hur jag skulle äta, träffa diabetessköterskor och läkare, dietist & en massa andra. De hade koll på mig dygnet runt. Jag blev inkopplad till dropp, till en stor maskin som satt fast i min arm och den långa sladden som jag var tvungen att dra med mig var jag än gick. Jag glömmer aldrig den maskinen, det var så sjukt hemskt. Jag kände mig som en fånge i min egna kropp. 

Mammas ständiga oro över mig, dygnet runt. Mamma var verkligen en ängel under den tiden, under första veckan lämnade hon inte mig en enda sekund. Hon var den som alltid var där för mig. Kan inte tacka henne nog med ord. Tack mamma för att du alltid stöttar, för att du är den enda personen jag kan lita på till 100% oavsett vad. 

Jag minns när jag fick lågt blodsocker & när de tvingade i mig dextrosol. Jag låg i sängen och kunde verkligen inte svälja tabletterna. "Caroline, du kommer svimma annars!!" Caroline hit & dit, jag ville säga till alla att hålla tyst och lämna mig i fred, bara gå. Jag minns också att jag var så svag men jag skulle gå och träna på sjukhusets gym. Jag sa att jag inte ville för jag mådde så dåligt men personalen lyssnade inte. Efter att ha tränat i ca 30 min blev det kaos i hissen på vägen upp. Jag blev så svag, föll ihop på golvet. Det visade sig sedan att jag hade 0,8 i blodsocker och var bara några sekunder från att svimma av sockerbrist i kroppen. 

2 hemska veckor av sjukhuset dygnet runt tog äntligen slut. Nu skulle jag och mamma åka hem & påbörja livet som diabatiker hemma, utan sjukhushjälp. Jag var riktigt rädd, det var en sån stor omständighet. Mamma var rädd, vi kunde inte sova. 

Jag har kämpat, jag har gråtit, jag har skrattat, jag har skrikit, jag har haft högt blodsocker, jag har haft lågt blodsocker, jag har velat ge upp. Men jag har klarat mig, a fighter keeps fighting, stay strong. 

Ofta vill jag bara kasta ut sprutorna genom fönstret, så många gånger som jag gråtit av smärta när nålen har gått genom huden. Jag kommer inte ihåg hur livet såg ut innan jag fick diabates, jag kommer inte ihåg hur det känns att äta en måltid utan att behöva sticka mig först. Jag hatar sprutorna men det är de som räddar livet på mig, dag in och dag ut. Jag måste ständigt planera, jag är aldrig fri. 

Det är bara att bita ihop, fortsätta kämpa och klara det. Innan visste jag inget om diabates, nu vet jag allt. Jag är glad att jag haft så fina människor runt omkring mig under alla dessa år. Lärare har ställt upp, klasskompisar har förstått och försökt hjälpa, vänner och familjen har varit där. Ett stort tack till er alla, det betyder. 

Nu vet jag inte om någon av er orkade läsa hela denna texten, den skulle egentligen inte bli så lång. Jag har aldrig skrivit min historia kring diabates såhär. Om det är något ni undrar så är det bara att höra av sig i kommentarerna eller på ask.

7 december 2004 - dagen som förändrade mig för alltid.