Idag var jag med om en av de värsta dagarna i mitt liv. Av oklar anledning så slutade min insulinpump fungera någongång i natt vid kl 01.30 så jag fick alltså inget insulin under natten. När jag vaknade vid 07 kände jag direkt att något är extremt fel. Jag mådde så otroligt illa. Tog blodsocker och det låg på över 25, typiskt tänkte jag. 10 minuter innan jag ska åka till jobbet känner jag att jag behöver kräkas och det är nu. Jag kräktes som en gris, det var helt sjukt. Kändes som att jag kräktes upp mina inälvor. Jag vilade en stund och tänkte gå till jobbet, men nej jag hann knappt in i badrummet innan jag ännu en gång kräkte ner hela handfatet. I samma veva började jag kräkas blod. Jag måste mäta ketonerna vilket jag gjorde, och de låg på 3,9. Det är extremt högt och rent av livshotande om man inte får vård. Här blev jag riktigt orolig och kände att jag måste ringa 112. De skickade en ambulans som hämtade mig inom 7 minuter och körde rakt till akuten. Det visade sig, som jag var rädd för, att jag hade ketonförgiftning. Ketonförgiftning innebär en syraförgiftning i blodet och är ett livsfarligt tillstånd som måste behandlas med dropp. 

 

Jag körd direkt från ambulansen in i ett rum på akuten där en läkare och tre sköterskor väntade på mig. Jag var lite orolig att ringa 112 då jag aldrig gjort det och tänkte att det "bara" är diabetes, tur det att jag ringde för annars hade det kunnat sluta med döden. Läkaren sa att det var bra att jag kom in så snabbt. Min puls låg på 155 och jag låg på britsen och skakade i hela kroppen. Jag mådde hemskt. Illamåendet när man har ketoner i kroppen går inte att beskriva med ord för någon som inte upplevt det. Jag trodde jag skulle dö. Jag blev så väl omhändertagen och jag var inlagd på akuten i 8 timmar. Detta har varit en mardrömsdag, vilket jag absolut inte trodde när jag vaknade imorse och skulle till jobbet som vanligt. 

 

Diabetes är en skit sjukdom som man aldrig kan befria sig från. Jag hatar den så mycket. Det är ett livsfarligt tillstånd att hamna i och jag blev rädd på riktigt, rädd för döden, rädd för vad diabetesen gör med min kropp. Rädd, rädd, rädd. 

 

En stor eloge till ambulanspersonalen och alla på akuten. Jag var i så trygga händer. Detta är första och sista gången jag hoppas att jag är med om detta.