Världens bästa yrke

Sista avsnittet av Gympaläraren idag och tårarna rann. När Kalle skulle ta farväl av alla elever, både han, eleverna och jag grät. Alltså jag kan bara tänka mig vilka känslor som kommer upp när man ska ta farväl av personer man kommit så pass nära.
 
Läraryrket måste vara världens roligaste, tuffaste, mest utmanande, svåraste men samtidigt glädjerikaste yrket som finns. Den dagliga kontakten med ungdomarna är det absolut bästa jag vet. Glädjekänslan varje dag innan man ska gå till jobbet för jag vet att varje dag kommer innebära nya utmaningar men också nya skratt. Ibland (läs ofta) stöter man på utmaningar, nya saker att ta tag i, nya konfliker att lösa men det brukar lösa sig till slut. 
 
Vad är då det absolut bästa med läraryrket enligt mig? Jo relationsskapandet med eleverna! Man kan vara en lärare som kör fullt på sitt race, bara undervisar och inte "ser" eleverna på riktigt. Det är en så stor skillnad mellan att se en elev och att verkligen se en elev. Man kan också köra på det andra spåret, att man undervisar och lär eleverna så mycket man bara kan men att man också faktiskt bryr sig. Inte bara om de får ett F eller klarar betyget utan verkligen bryr sig om personen bakom det här betyget. Jag har insett att det betyder allt för ungdomar att ha någon att prata med. Att kunna känna tillit till någon på skolan. Att kunna komma och prata ut om det är någonting. Det är exakt en sådan lärare jag strävar efter att vara och ska jag erkänna det själv så är jag på väldigt god väg. Jag tycker själv jag är duktig på att verkligen se eleven, lyssna och prata. Kalle nådde fram till en del av eleverna under 3 månader som den ordinarie gympaläraren inte har nått fram till under 3 års tid. De här eleverna med den riktigt tuffa fasaden, som aldrig vill visa känslor visade så mycket känslor när Kalle skulle åka. Det tyder på att det GÅR att nå fram till alla men att det krävs en himla stor vilja och tålamod från lärarens sida. När man väl brutit sig igenom det där hårda skalen har alla en mjuk sida där inne och det är det som är så fint. Det är bara en sak som står i vägen, tiden. Det är så mycket annat som kommer i vägen, planera, rätta, ta tag i konflikter, efterarbete, allt det administrativa vilket leder till att tiden för att skapa relationer försvinner fastän det är grunden till allt.
 
Jag älskar mitt yrke och att t.ex. vara tvungen att släppa en klass jag följt i 1 år skulle leda till att mitt hjärta går i bitar. När jag ser att eleverna lyckas, att jag lyckats göra en skillnad för dem. Alltså..det är värt mer än någonting annat.
 
Går du i skolan och känner att du är lite vilsen, försök hitta någon vuxen på skolan att prata med. Det borde alla få privilegiet till. Har ni inte sett gymnaläraren så gör det, kolla i alla fall på det senaste avsnittet som sändes idag. Då kommer ni förstå allt det här jag pratar om.
 
Jag är så glad att jag valt rätt yrke, att jag valt rätt riktning i livet. Att jag har hittat något som jag verkligen brinner för. Herregud, vad jag älskar mitt jobb.♥
Mvh en liten Carro som inte hade någon aning om livet då. Hur livet kan gå upp och ner men vilket privilegium man har, dels för att ens få gå i skolan och dels att bara få leva. Livet är fint trots nedgångar. Glöm aldrig det.
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback